Debatt: (fp): Facken hindrar fattiga människors strävan

Idag sammanträder EU:s arbetsmarknadsministrar för att söka nå en lösning på den långdragna frågan om arbetstider i EU.

I denna fråga går en klar ideologisk skiljelinje mellan Alliansen och oppositionen. I EU-nämnden har under senare år folkpartiet och moderater stött Central- och Östeuropeiska länders, Tysklands och Storbritanniens krav på undantag (s.k. op-out) från gemensamma maxregler för arbetstid. Ett sådant fortsatt undantag är också kärnan i det finska ordförandeskapets kompromissförslag, som den nya svenska regeringen stödjer.

Ordförandena Wanja Lundby-Wedin, LO, och Sture Nordh, TCO vill dock annorlunda, och de stormar mot regeringens position (Europaportalen 061106). De menar att det bl. a. blir ”skev konkurrens och social dumping” om européerna själva får bestämma hur mycket de vill arbeta.

Istället vill de två organisationerna att EU skall ”lägga fast en absolut övre gräns för arbetstiden gemensam för samtliga medlemsländer”. Godnatt alltså till inflytande i det egna landet för medlemsstaternas parlament och fackliga organisationer beträffande maximal arbetstid. Dessutom har Lundby-Wedin & Nordh nog missförstått innebörden av EU-reglerna.

Facken hindrar fattiga människors strävan

Låt mig ta en sak i sänder: Genom sitt agerande motarbetar Lundby-Wedin & Nordh de människor som genom att arbeta mer än Lundby-Wedin & Nordh gillar vill söka höja sin levnadsstandard, t ex våra grannar i Öst- och Centraleuropa.

Att som LO & TCO-ordförandena framställa sådant arbete som enbart ett tvingande arbetsgivarintresse är att göra det alltför enkelt för sig. Många människor drivs att arbeta hårt och länge för att hålla nöden och torftigheten från dörren, och några kanske långt därutöver för att förbättra sina och familjens livschanser. Se på bönderna i fattiga länder, om inte annat: De är sina egna arbetsgivare och arbetar ändå långa timmar och många dagar.

Att som Lundby-Wedin & Nordh, påbjuda gemensamma och obligatoriska maxregler för arbetstid inom EU, skulle försvåra för människor som är betydligt fattigare än svenska löntagare, och som vill förbättra sina levnadsvillkor.

Sverige har en bruttonationalinkomst BNI per innevånare som är ca 41000 US Dollar (2005, Världsbanken). Som jämförelse kan nämnas att Polen samma år hade en BNI per innevånare på 7100 USD, Estland 9100, Lettland 6800, Litauen 7100. Alltså: i grannländer som har en genomsnittsinkomst som bara är 17-22 procent av Sveriges vill Lundby-Wedin & Nordh förvägra människor valet att själva bestämma hur mycket de arbetar, och Lundby-Wedin & Nordh riskerar därmed att låsa in människor på en lägre levnadsstandard än de själva — balter och polacker — kanske själva vill ha.

Principlöst om Vaxholm

Att Lundby-Wedin & Nordh beträffande denna del av arbetsrätten förespråkar att EU skall avskaffa subsidiaritetsprincipen gör att deras inställning i Waxholmsmålet framstår som totalt principlös.

Lundby-Wedin & Nordh vill beträffande en del av arbetsrätten – maximal arbetstid – avskaffa möjligheten för varje EU-land att självt bestämma reglerna. I Waxholmsmålet slåss samtidigt LO och TCO med näbbar och klor för precis motsatt ståndpunkt, nämligen att enbart svenska regler skall få råda i Sverige.

Beslutsregeln för LO och TCO är: nationella regler när det gynnar våra intressen, annars EU-regler. Men varför skall någon när det gäller EU och arbetsrätten lyssna till, och bry sig om, så principlösa företrädare som Lundby-Wedin & Nordh?

Fel fokus

De aktuella reglerna gäller arbetstid hos varje arbetsgivare. Hade Lundby-Wedin & Nordh verkligen varit angelägna om att inte bana väg för ”försämrad hälsa och säkerhet för arbetstagarna” — och inte det verkliga skälet varit att hindra konkurreras från andra EU-medborgares flit — hade Lundby-Wedin & Nordh rimligen fokuserat på enskilda individers totala arbetstid hos samtliga arbetsgivare (inklusive eventuellt egenföretagande).

För att stödja hälsa och säkerhet krävs då andra metoder, t ex att varje land — efter ett eget parlamentsbeslut – börjar med allmän sjuk- och hälsovård, en arbetsmiljö- och arbetarskyddslagstiftning, och – framför allt – en politik för snabb höjning av den allmänna levnadsstandarden.

Utan högre inkomst och levnadsstandard blir aldrig arbetstiden kortare, arbetsmiljön bättre eller riskerna i arbetslivet mindre. Lundby-Wedin och Nordh börjar i fel ända av orsakssambanden.

Carl B Hamilton (fp)

Ledamot i riksdagens EU-nämnd.