Läsartext: Handel är lösningen på fattigdomen

Sedan den 1 december 2009 har vi, efter mycket om och men, Lissabonfördraget inom EU. Där slås fast att unionen ska bidra till ”… fri och rättvis handel, utrotning av fattigdomen och skydd för mänskliga rättigheter.”

Det börjar bli dags att leva upp till det. Subventioner och tullar gynnar möjligtvis företag och bönder men knappast EUs befolkning. Vi får sämre varor till högre priser. Betala får vi ju göra i vilket fall som helst. I butiken kan vi antingen betala vad det verkligen kostar, eller så får vi betala en mindre summa i butiken samt skatt till subventioner och då förlorar vi dessutom en massa i administration på vägen.

Dessutom beslutades det så sent som i somras om stödköp av mejeriprodukter. Vi bygger ett smörberg inom EU. Vad ska vi med det till? Det är dags att sluta ge vika för protesterande franska bönder. Vi har betydligt bättre sätt att spendera EUs pengar på.  Är det inte bättre att vi ger u-ländernas bönder tillång till vår marknad på lika villkor?

Som vi gör nu sätter vi konkurrensen ur spel och får betala mångdubbelt för att upprätthålla ett status quo. Först betalas subventioner för att producera. Sedan stödköps produkterna. Därefter exportsubventioneras produkterna. När produkterna säljs till andra länder för underpriser slås de lokala producenterna ut och EU bidrar till ökad fattigdom, inte minskad. Men för att råda bot på det, delar vi sedan ut bistånd till fattigare delar av världen. Samma länder som vi just konkurrerat ut!

Hade det inte varit bättre om vi från första början skippade våra subventioner, stöd och tullar? Vi får massvis med pengar över, som exempelvis kan satsas på klimatbistånd, för att hjälpa människor ur fattigdom och samtidigt begränsa de av människan skapade klimatförändringarna.

EU är unikt. EU är ett samarbete mellan stater, men EU har samtidigt stark egen makt. EU har fantastiska möjligheter att göra avtryck, men då krävs det vilja och en höjd blick. Om de europeiska ledarna kan vidga synen till att omfatta hela världen när WTO nästa gång samlas är det inte svårt att inse att vad som är bäst för vad som är bäst för världen också är bäst för EU – i det långa loppet. De europeiska medborgarna tjänar inte på dyra och dåliga produkter. De tjänar på att andra länder lyfter sig ur fattigdom och köper våra högteknologiska produkter. Den som inte har mat på bordet köper knappast en mobiltelefon.

På kort sikt kommer det att vara jobbigt. En del europeiska företag kommer att slås ut. Men om det är priset för en fri och rättvis världshandel, där fler människor kan få mat på bordet och där vi européer samtidigt får bättre varor och mer pengar över i plånboken att handla annat för, då är det ett pris som alla européer kommer att gynnas av att betala.