Läsartext: Politiker ska inte döma i folkmord

I torsdags beslutade Sveriges riksdag med minsta möjliga marginal - en
rösts övervikt – att tillkännage för regeringen att Sverige ska erkänna de
massakrer som drabbade bland annat armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och
pontiska greker 1915 för folkmord. Detta i motsats till det förslag som utrikesutskottsmajoriteten
enats kring. I debatten förklaras detta av att tre alliansledamöter och en
politisk vilde valde att rösta mot utskottets förslag.

Politiskt väger dessa fyra röster lätt, jämfört med de 97 socialdemokrater
som nu röstade precis tvärtom jämfört med när frågan sist låg på riksdagens
bord, så sent som i juni 2008. Under denna mandatperiod har vi alltså kunnat se
hur S gjort en helomvändning i frågor som tidigare haft en bred parlamentarisk
samsyn. En omsvängning som den socialdemokratiska partiledningen egentligen
inte velat se utan tvingades till av sin partikongress i höstas. Talande nog så
var också socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin
frånvarande inte bara från denna viktiga riksdagsdebatt utan också från den
efterföljande voteringen.

Jag och moderaterna beklagar att riksdagen fattade detta olyckliga beslut.
Vi gör det av tre skäl.

För det första är det inte politiker som ska skriva historien utan forskare
som i en fri och öppen debatt söker sanningen. Utrikesutskottets majoritet var
väl medveten om att många ledande historiker och forskare anser att det
sannolikt var ett folkmord som ägde rum 1915, men det gör det ändå inte till en
uppgift för politiker att rösta om detta.

Vår viktiga uppgift är istället att se till att de massakrer som drabbade
bland annat armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker kan
diskuteras öppet. Om detta ska bli möjligt krävs, förutom öppenhet, också
förutsättningslös historisk forskning. Det internationella forskarsamfundet
måste ges bästa möjliga förutsättningar för oberoende studier och diskussion om
etniska och religiösa minoriteter vid upplösningen av det osmanska imperiet.
Det handlar bland annat om att erbjuda full öppenhet i alla relevanta arkiv - i
Turkiet men också i andra länder.

Vårt andra argument mot att riksdagen skulle fatta ett beslut i
folkmordsfrågan handlar om riksdagens roll. Det folkrättsliga begreppet
folkmord definieras främst i folkmordskonventionen från 1948. Konventionen
ställer dock inte bara krav på vad som ska ha inträffat för att något ska kunna
kallas ett folkmord. Den är också tydlig på att frågan ska prövas rättsligt av
oberoende juridiska instanser som sakligt prövar bevisen och avkunnar domslut.
Denna viktiga princip valde bland annat de 97 socialdemokraterna att nu bortse
från för att istället avgöra frågan genom ett politiskt ställningstagande.

Dessutom är det inte riksdagen som har att göra den typ av folkrättsliga
ställningstaganden som det nu handlar om. Så veckans beslut bröt också mot
viktiga politiska principer om vad som är riksdagens roll och uppgift.

Men vår tredje och kanske viktigaste invändning handlar om
försoningsprocessen. Massakrerna i samband med det osmanska rikets upplösning
drabbade inte bara de direkta offren utan slog sönder familjer, gemenskaper –
ja hela folk och länder. Såren efter detta är många, djupa och fortfarande
öppna. Om det var så enkelt att vi kunde läka dessa sår genom enkla beslut i
politiska församlingar så vore det fantastiskt. Men så enkelt är det inte.

När det gäller försoning mellan folk från olika delar av det osmanska
imperiet har det tagits viktiga steg framåt på senare år. Att diskutera
behandlingen av armenierna och andra folkgrupper under det osmanska rikets
sista år var länge tabubelagt i Turkiet. Exempel på detta var rättsprocessen
mot Orhan Pamuk 2005 och mordet på Hrant Dink 2007. Under senare år har dock en
positiv utveckling skett, bland annat har konferenser arrangerats i ämnet och
en rad böcker publicerats. Frågan har vidare debatterats i medierna och
uppmärksammats av turkiska enskilda organisationer.

Turkiet och Armenien träffade dessutom i oktober 2009 en överenskommelse om
att upprätta diplomatiska förbindelser samt att tillsätta en historiekommission
för att granska de historiska källor som beskriver händelseförloppet i samband
med det osmanska rikets söderfall. Vi moderater ger vårt fulla stöd till denna
process.

Däremot befarade vi att krav från andra länder på Turkiet om ett erkännande
om folkmord 1915 riskerade att störa en begynnande och ömtålig nationell
process i Turkiet och kan skapa problem för den försoningsprocessen som nyligen
påbörjats mellan Armenien och Turkiet. Bara minuterna efter riksdagens beslut
kom krav från den nationalistiska oppositionen i Turkiet om att nu – som en
följd av riksdagens beslut – avbryta försoningsprocessen med Armenien.
Konsekvensen av riksdagsmajoritetens beslut är alltså att man gett ett vapen i
händerna på nationalistiska, bakåtsträvande och anti-demokratiska krafter i
Turkiet.

Det viktigaste beskedet vi fick igår var dock att socialdemokraterna under
Mona Sahlin inte längre orkar stå upp för viktiga principer som man tidigare
vårdat och värnat. Det verkar vara priset S är beredda att betala för sitt
samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet. Vi fick igår en tydlig försmak
av hur det kan komma att se ut om Lars Ohly blir utrikesminister efter höstens
val. Genom en genomtänkt och principfast politik för fred, frihet och försoning
har Sverige under alliansregeringen blivit ett land man gärna lyssnar till och
som sitter med vid bordet när debatten förs och beslut ska fattas.

Efter höstens val riskerar vi att företrädas av en utrikesminister Ohly som
ensamt talar i ett angränsande pressrum, detta inför en allt glesare samling
åhörare.

Där har vi alternativen i svensk utrikespolitik.