Läsartext: Reinfeldts jämställdhetsmål en bluff

Vid förra veckans EU-toppmöte i Bryssel gjorde statsminister Fredrik Reinfeldt ett stort nummer av att han uppnått en viktig framgång för jämställdheten och kvinnors sysselsättning. I stället för att 75 procent av den arbetsföra befolkningen ska ha jobb fick man igenom formuleringen 75 procent av kvinnor och män. Alltså samma mål för kvinnor som för män, enligt regeringsföreträdare.

Om det var sant, vore det ett stort åtagande. För att nå ett så högt sysselsättningsmål för kvinnor inom tio år krävs omfattande utbyggnad av den offentliga sektorn, av barnomsorg med mera. Man kan gott kalla det en jämställdhetsrevolution. För de svenska facken vore det ett välkommet beslut. Det är precis vad man önskade av regeringen och EU inför mötet. 

Märkligt då att ingen annan här i Bryssel, vare sig tidningar eller webbsidor, uppfattat detta. Ingenstans stod ett ord om denna svenska framgång Men många svenska medier rapporterat att Sverige fått igenom ett nytt jobbmål för kvinnor. En stor framgång för jämställdheten och för den svenska regeringen.

Bara vårt nyhetsbrev, Fackligt.eu, och Europaportalen rapporterade korrekt – det vill säga det rörde sig bara om en språklig förändring. I sak hade ingenting hänt. Målet om 75 procent i sysselsättning gäller fortfarande ett genomsnitt av befolkning, alltså i praktiken ett högre mål för män och ett lägre för kvinnor.

Men kunde verkligen regeringen bluffa eller mörka sanningen i en så viktig fråga? Jag tog reda på hur andra EU-företrädare beskrev beslutet.

Jag fann att såväl ordförandelandets premiärminister Zapatero som Europeiska rådets ordförande Van Rompuy gjorde en helt annan tolkning än Sverige. Båda borde veta, särskilt Van Rompuy. Han ledde ju mötet. I hans uttalande efter toppmötet skriver han att målet om 75 procent fortfarande gäller för den arbetande befolkningen, det vill säga ett genomsnitt. Trots dessa fakta fortsatte regeringsföreträdare vid mina kontakter att hävda ska gälla för både män och kvinnor.

Så i går eftermiddag kröp statsministern till korset. Inför EU-nämnden tvingades han erkänna att man även i fortsättningen kommer att beräkna sysselsättningsgraden som ett genomsnitt i den nya tillväxtstrategin EU2020 – och inte samma mål för både kvinnor och män. Men han tyckte det var bra att en diskussion kommit igång.

Jag är övertygad om att regeringens diplomater och förhandlare agerat i de bästa avsikter. Uppenbarligen trodde de att den formuleringen man fick in i slutsatserna innebar en förändring, ett nytt djärvt mål för kvinnors sysselsättning i EU. De har säkert förberett mötet på bästa sätt.

Men på toppmötet var det statsministern ensam som satt vid förhandlingsbordet. Han måste ha varit medveten om att de andra kollegorna inte gjorde samma tolkning som han. Varför dröjde det till tisdagens möte i EU-nämnden tills sanningen kom fram, en sanning som inte hans egna tjänstemän här i Bryssel kände till?