Läsartext: Bankernas risktagande orsakade krisen

Gunnar Hökmark (M) vägrar i två SvD-inlägg (4/5,14/5) att se att det är ohållbara affärsmodeller i finanssektorn som utlöst den kris vi har idag. En viktig anledning till att statsfinanserna urgröpts är att regeringarna tvingats spendera hundratals miljarder på att rädda banker som inte förmått sköta sina affärer. I själva verket var det högerns benhårda tro på självreglering och på bankernas frihet att ta i princip vilka risker som helst som banade väg för krisen.

Därför vänder vi oss mot de glädjekalkyler vad gäller räntenivåer som Hökmark fortfarande anser är giltiga. Med hållbart risktagande i finanssektorn är det inte så billigt att låna pengar som han ger sken av. Skärpta kapitalkrav för banker leder till ökade lånekostnader, men de enda relevanta siffror som de kostnaderna skall jämföras mot är de hundratals miljarder som europeiska skattebetalare tvingats avstå för att rädda bankerna.

Det hjälper inte att peka på att soliditeten i finanssektorn var god i krisskedet. Likviditeten är den känsliga punkten i en bankverksamhet. Om den inte kan garanteras med tillräckliga kapitalreserver spelar soliditeten ingen roll. En bank som inte kan hålla igång kapitalflödet överlever inte utan statliga akutinsatser.

Den enda punkt där Hökmark har en rimlig hållning är inriktningen att kapitalkraven skall anpassas till vilket slags lån och risknivåer det är fråga om. Här finns det en samsyn mellan alla politiska grupperingar.

Att försöka hantera krisen med Hökmarks högermedicin – lånefinansierade skattesänkningar och bantning av offentlig sektor – vore dock fel väg att gå. Det visade inte minst 90-talskrisen i Sverige. Vad vi socialdemokrater röstar för i Europaparlamentet är något helt annat: ordning och reda i statsfinanserna i kombination med välriktade investeringar för att pressa ner arbetslösheten och få igång tillväxten.