Läsartext: Vassare EU-regler ett nödvändigt ont

Bonusar i finanssektorn borde inte vara en politisk fråga. Efter finanskrisen borde branschen en gång för alla ha plockat bort de samhällsfarliga inslagen i ersättningssystemen. Eftersom detta inte skett är det nya EU-direktivet som skärper bonusreglerna ett nödvändigt ont. De nya reglerna vässar på ett bra sätt de principer som EU-kommissionen och Finansinspektionen tidigare introducerat.

EU-parlamentet och rådet är nu definitivt överens om att i kapitalkravsdirektivet inkludera bonusregler som är skarpare än tidigare riktlinjer. Förhandlingarna har för parlamentets del skötts av den erfarna brittiska labour-politikern Arlene McCarthy. De nya reglerna är ett konkret steg framåt på ett område där fluffig retorik hittills har tenderat att ersätta praktisk handling. Från den svenska regeringen var det mycket snack och lite verkstad förra hösten. Nu har det spanska ordförandeskapet i stället arbetat aktivt med parlamentet för att leverera en gedigen slutprodukt som kommer att göra skillnad i praktiken.

I vilken utsträckning ersättningssystemen legat bakom krisen kan diskuteras, men det går inte att bortse från att de har spelat en roll. Bonusarna har varit för stora i relation till fast lön, har baserats på prestationer över för kort tid och har haft en för svag koppling till reella resultat. Det har varit lönsamt för individen att fatta riskfyllda investeringsbeslut som inte varit hållbara på längre sikt. Detta har skapat risknivåer som genererat så stora förluster att EU-ländernas regeringar tvingats gå in med kostsamt stöd till banker och finansinstitut. I slutändan har skattebetalarna tvingats stå för notan.

I princip bör staten inte lägga sig i utformningen av ersättningssystemen. Passiviteten inom finanssektorn gör dock att det inte finns några alternativ. Det är för riskfyllt för samhället i stort att acceptera status quo. Branschen kunde ha visat probleminsikt genom att skapa sundare bonussystem. Lösningar kunde ha tagits fram i form av branschöverenskommelser. Men eftersom sådana satsningar i stort sett lyst med sin frånvaro är skarpare regler den enda lösningen. Sex punkter i det nya regelverket är enligt vår mening särskilt viktiga:

• Bonusar får inte uppmuntra till överdrivet risktagande. De måste baseras på tydliga kriterier relaterade till långsiktiga och reella prestationer och resultat.

• Maximalt 30 procent av en bonus får utbetalas direkt i kontanter. För större bonusar är gränsen 20 procent. Resten av bonusen måste betalas ut över en tidsperiod på upp till fem år och skall reduceras om det visar sig att resultaten som bonusen bygger på blir sämre än vad som först antagits.

• Minst 50 procent av bonusen måste betalas ut i form av aktier eller säkerheter kopplade till bankens resultat över tid.

• Varje bank och finansinstitut måste etablera gränser för hur stora bonusar får vara i förhållande till fast lön, med det övergripande målet att bonusarnas andel skall minska.

• Bankernas måste offentliggöra detaljerna i sina ersättningspolicies så att både tillsynsmyndigheterna och allmänheten får översyn och kan göra jämförelser.

• Banker som får statligt krisstöd måste drastiskt sänka bonusarna. Återbetalning av stödet och stärkning av bankens kapitalbas måste tydligt prioriteras framför bonusutbetalningar.

Det bästa hade alltså varit om vassare EU-regler inte varit nödvändiga, men nu är läget som det är och därför är det viktigt att agera bestämt. Det nya regelverket kommer att sänka risknivåerna i finanssektorn, vilket inte bara skapar stabilitet utan även är en förutsättning för att vi skall slippa framtida kriser.