Läsartext: Därför är den europeiska vänstern vilsen

Det europeiska bygget förruttnar och dess ledare tycks ovilliga eller ointresserade av att stoppa processen. Nicolas Sarkozy har fullt upp med att slåss för sin politiska överlevnad efter det massiva missnöjet med sin pensionsreform; Angela Merkel är mest intresserad av att olja den tyska exportmotorn; och, David Cameron är på semester när det kommer till europeiska framtidsfrågor. Herman van Rompuy tomtar runt i kulisserna.

Det är, som bekant, den europeiska liberala/konservativa familjen som bestämmer i Europa. Men varför är den europeiska vänstern så frånvarande? Varför försöker de inte ens formulera ett pragmatiskt och realistiskt svar på de stora ekonomiska, sociala och demokratiska framtidsfrågor som hägrar? Jag ser, åtminstone, tre anledningar:

För det första har avsaknaden av en tydlig vision för hela EU-projektet haft förödande effekt på ideologier med rötter vänsterut. Förr drevs den europeiska integrationen av stolta mål om ”fred”, ”försoning” och ”förening”. Idag finns inga tydliga mål. En del menar förvisso att EU idag bör ses som en ”beskyddare mot globalisering”, men det är varken rättvist eller politiskt gångbart. Dessutom har det medfört att många politiker till vänster har ett ambivalent förhållande till Bryssel.

För det andra saknar de progressiva krafterna inom EU en konkret politisk agenda för framtidens Europa. Lissabonstrategin har med rätta hånats för dess högtravande målsättning (att EU skulle bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomi 2010). Men själva grunden i strategin som syftade till att länka samman sociala reformer mellan medlemsländer och inte låta europeisk integration uteslutande handla om att riva hinder för den inre marknaden var – och är fortfarande – rätt. Misslyckandet berodde till stor del på medlemsländernas avtagande politiska vilja. Den europeiska vänstern verkade mot slutet av perioden närmast skämmas för den strategi man själv formulerat.

För det tredje har politikområden som är viktiga för vänstern inte samma prioritet som tidigare i dagens Europa. Bertelsmann Stiftelsen visade för ett par månader sedan i en rapport att EU direktiv eller initiativ som berör familjepolitik och jämställdhetspolitik endast påverkade 8 procent av nationell tysk lagstiftning inom dessa områden. Europeiska arbetsmarknadspolitiska och socialpolitiska initiativ påverkade 9 procent, medan ekonomiska och finansiella reformer med ursprung i Bryssel påverkade hela 30 procent av genomförda ekonomiska/finansiella reformer i landet.

Diskussionen om (och tron på) det ”sociala Europa” som inleddes av Jaques Delors i slutet av 1980-talet har snart tystnat helt. Därför hoppas jag att när socialdemokratin nu ska ompröva och modernisera sin politik också diskuterar de stora europeiska framtidsfrågorna. Att formulera en ny europeisk jobb- och tillväxtstrategi är en god början.