Läsartext: Här är min vision för jordbrukspolitiken

Här kommer några djärva idéer inom de ramar som nu tycks vara givna. Den europeiska jordbrukspolitiken måste bli synlig och tydlig för våra medborgare. Våra bönder måste få en rättvis chans att få ägna sig åt ett innovativt och lönsamt jordbruk istället för byråkrati. Därför behövs en kraftig förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP). Icke minst för att vi ska kunna använda politiken som ett effektivt instrument för att lösa ett antal livsavgörande och brådskande problem.

Vilka problem ska då den gemensamma jordbrukspolitiken lösa? Det första är det ekonomiska problemet som uppstår när bonden kläms mellan de stora, lönsamma insatsföretagen och den alltmer storskaliga livsmedelsindustrin och grossist/detaljist-kedjorna. Den enskilde bonden är alltid ett urlitet led i denna kedja, med påföljden att han/hon får alltför lite betalt för sina råvaror.

Ett annat av de riktigt stora problemen som måste mötas är att världens befolkning ökar. FAO bedömer att det behövs en höjning av matproduktionen med 70 procent fram till 2050. På grund av bland annat klimatförändringarna, brist på vatten och bra odlingsjord, dyrbar energi och så vidare måste jordbruket kraftigt höja sin produktion med avsevärt mindre resurser.

I dag har jag lanserat en rapport med min vision om vad som bör och kan förändras. [LÄNK]

För det första, direktstödet bör vara någorlunda lika för alla bönder inom hela EU. Gårdsstödet och de pengar som idag går till marknadsåtgärder måste, åtminstone delvis, avsättas för kollektiva klimat- och miljöåtgärder.

Det kanske viktigaste för jord- och skogsbrukets miljömål är att bidra till minskningen av växthusgaser. Jord- och skogsbruket har också en viktig roll att spela mot utarmningen av den biologiska mångfalden och läckaget av växtnäring till vattendrag och hav.

Det behövs också en rejäl satsning på att ”ge tillbaka” mark till naturen för att vi ska återfå de viktigaste ekosystem-tjänsterna (t.ex. de vilda bina). De bönder som avsätter tillräckligt breda väg- och dikesrenar, återupprättar eller vidmakthåller våtmarker och/eller öppna diken – alla sådana livsviktiga åtgärder ska betalas fullt ut.

Även under landsbygdsprogrammet bör det finnas en fast regel för hur mycket en enskild medlemsstat eller en åtgärd kan få i EU-stöd. Graden av medfinansiering ska återspegla det europeiska mervärdet!

Rimliga lån borde bli enklare, och skulle då skapa större frihet för entreprenören och ge en kraftig ökning av tillgängliga medel för en förnyelse av landsbygden. Samtidigt blir det individuella ansvaret större än vid direkta bidrag och förhoppningsvis nås högre måluppfyllnad. Kommissionen bör på samma gång arbeta vidare på ett samordnat ramverk för de olika fonderna som berör landsbygden för att få en god effekt av de olika stöden.

Sådana garantilån skulle bland annat kunna vara en del av satsningar på att göra jordbruket fullt självförsörjande på energi, med hjälp av rötning av avfall och gödsel till biogas. Det skulle också kunna bli satsningar på den livsviktiga djuromsorgen, liksom på den angelägna uppgiften att behålla och utveckla vårt kulturarv och våra traditioner – våra lokala och regionala matkulturer.

Landsbygdsprogrammen bör samordnas och stödjas utifrån de lokala förutsättningarna, med upprätthållande, och kanske återupprättande, av något vi skulle kunna kalla ”bygdecentrum”. Där kan den enskilde medborgaren få den absolut nödvändiga offentliga och kommersiella servicen – men också stöd för civila och kulturella strukturer.

Till sist: Jag har hela tiden kämpat för principen att bönderna ska få betalt för vad de gör, inte för vad de äger. Detta har nu slagit igenom, dels i Europaparlamentets resolution från förra sommaren, dels i kommissionens meddelande från november 2010. Där betonas att direktstöd bara ska utgå till aktiva bönder!

Och vad är då en aktiv bonde? Kanske är det en som brukar mark och som producerar avsalugrödor till t ex minst 20 procent och som är deklarationspliktig för sin verksamhet. Ägandeformen saknar betydelse, att bara äga ger inga stödrättigheter, utan det är brukande av marken som ger stöd.

Det är nu hög tid att vi på allvar diskuterar denna och andra stora frågor.