Läsartext: Ge Sarkozy en lektion i Europas historia

I dag kommer Frankrikes president Sarkozy som ordförande för G20 att besöka Turkiet och träffa turkiska premiärministern Tayyip Erdogan samt presidenten Abdullah Gul. Turkiska medier rapporterar att både premiärministern och presidenten kommer att klargöra den turkiska sidans förväntningar för en öppen och rättvis medlemskapsprocess från den Europeiska unionen.

Frågan är om den turkiska sidan inte talar inför döva öron. Sarkozy har ju på ett mycket tydligt sätt talat om hans motstånd mot ett turkiskt medlemskap. Det var inte länge sen han surnade till och ställde in sitt Sverige besök i samband med utrikesminister Bildts uttalanden om att Turkiet och EU behövde varandra. Frankrike kan inte ensamt avsluta Turkiets medlemskapsprocess, det krävs att 27 länder är överens om den här frågan och när det gäller EU vet vi hur svårt sådant kan vara.

Men Frankrike har varit väldigt aktivt i att sabotera medlemskapsförhandlingarna och har också lyckats mycket väl i många punkter. Landet har hindrat flera viktiga kapitel i medlemskapsförhandlingarna från att öppnas, dessutom uppmuntrar man tillsammans med Tyskland grekcyprioterna att ta en mer oförsonlig attityd mot den turkcypriotiska sidan samtidigt som Frankrike är ett av frontländerna som försöker förhala frivisumförhandlingarna med Turkiet. Man kan säga att det finns en trio inom EU som leder motståndet mot ett turkiskt medlemskap i form av Frankrike, Tyskland och Österrike och att Sarkozy är en frontfigur mot motståndet mot Turkiet.

Det är av den anledningen Sarkozys besök under fredagen kommer att vara intressant. Det blir  första gången på 19 år som en fransk president besöker Turkiet och relationerna mellan länderna i politiskt avseende just nu är milt sagt ganska kyliga. Men ser man från ett historiskt perspektiv så var Frankrike och Turkiets föregångare, Ottomanska riket, väldigt nära allierade under många århundraden.

När Habsburgarna under 1500-talet besatte stora delar av Europa genom framgångsrik diplomati blev Frankrikes kung Frans I, efter att tillfångatagits av Habsburgska kejsardömet, tvungen att söka hjälp från den turkiska sultanen Suleyman den store från sitt fängelse 1525. En turkisk flotta skickades till västra Medelhavet och undsatte fransmännen och erövrade Nice och vintrade i franska staden Toulon 1543-1544. Denna allians varade i två och en halv sekel och hindrade det Habsburgska kejsardömet från att dominera Europa fullständigt.

Men den ottomanska utrikespolitiken gick inte endast ut i att försvara Frankrikes oberoende, höga porten gav även handelsprivilegier till nyligen konverterade protestantiska länder som England för att stärka dessa mot katolska habsburgska katoliker. I samband med kalvinisternas uppror i Nederländerna inledde man till exempel invasionen av Tunis 1570 och därigenom lyfte av trycket på Holländarna. Höga porten inledde även militära samarbeten med England i syfte att försvaga det katolska Spanien under 1500 och 1600-talet. Flera historiker anser idag att den främsta anledningen till att lutheranismen överlevde och konsoliderades i Europa var tack vare det militära trycket mot habsburgarna av Ottomanska Riket i 1500-talet.

Nu undrar säkert många läsare varför vi har hamnat mitt i 1500-talets storpolitik i Europa i en artikel som borde handla om Sarkozy, Turkiet och EU. Under fredagens besök borde den turkiska presidenten eller premiärministern, istället för att ha en artighetskonversation under ca 30 minuter, erbjuda Frankrikes president en snabbkurs i europeisk historia så att vi i framtiden slipper höra uttalanden som att ”Turkiet är inte europeiskt” som skäl till Sarkozys motstånd till ett turkiskt medlemskap i EU.

På samma sätt som Europa har bidragit och influerat formandet av det moderna Turkiet så har Turkiet och dess föregångare, det Ottomanska riket, på ett aktivt sätt bidragit till formandet av det moderna Europa.

Även i framtiden kommer man att influera varandra på samma sätt och ett samarbete är nödvändigt för att lösa de utmaningar som finns framför båda parter såsom energiförsörjningen, Nordafrikas och Mellanösterns integration i världsekonomin efter de pågående revolutionerna, samt den snabbt åldrande befolkningen inom EU och andra viktiga frågor.