Läsartext: EU utmanar det nationella självbestämmandet

Det är samma sak med EUs utveckling som den gamla tidens ”erövrare”. Kända erövrare såsom Julius Caesar, Napoléon Bonaparte eller Alexander den store har alla blivit erkända för att ständigt vidgat sina länders territorium. Det är en utveckling som känns igen i den europeiska integrationsprocessen, dels för att EU ständigt utökar sitt territorium (genom nya medlemsstater), men framförallt för att EU ständigt utökar sitt kompetensområde. Bit för bit tar sig EU in på nya marker genom att mer och mer reglera sådan som hör till nationalstatens hårda kärna.

Fullbordandet av den inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, arbetstagare och kapital skedde på 90-talet. EU fick full beslutandemakt över allt som kan gynna eller förhindra den fria ekonomiska rörligheten. Utvecklingen fortsatte och på 1990- och 2000-talet övergick allt fler politikområden till att fatta beslut om på EU-nivå.

EU-domstolen har under hela integrationsprocessen visat sig vara en drivande kraft bakom ökat inflytande till EUs institutioner. Genom domar på 70-talet och framåt bidrog domstolen till att den fria ekonomiska rörligheten kunde fullbordas. EU-domstolen har bit för bit tagit sig in på områden som nationalstaten länge värnat om. Numera har EU även fått viss beslutandekompetens på det av Sverige värnade arbetsmarknadsområdet.

Domarna i Laval och Viking är tydliga exempel på hur EU-domstolen utvidgat EUs makt på arbetets marknad de senaste åren. I båda dessa domar fastslår EU-domstolen att den fria rörligheten har företräde framför grundläggande fackliga rättigheter. Domstolen menar att stridsåtgärder i dessa fall inskränker fri etableringsrätt (Viking) och fri rörlighet för tjänster (Laval). Utan möjligheten till stridsåtgärder blir det omöjligt att upprätthålla lika lön för lika arbete. Vad är nästa steg i integrationsprocessen? Det är dags att stanna upp och reflektera – vad ska EU besluta om och vad ska ligga under nationalstatens beslutandekompetens?

Länge har det varit enkelt, och många gånger rätt, att överlåta det som man tror sig inte kunna lösa på nationalstatsnivå till EU-nivå. Men i detta system finns en gräns, där EU i allt för stor utsträckning utmanar det nationella självbestämmandet.

Det krävs utformande av nationella strategier för att möta EUs utmaningar. Flertalet rättsakter från EU innehåller välgrundade och okontroversiella förslag, vilka nationalstaten med fördel bör implementera. Men det är viktigt att bevara det nationella självbestämmandet i kärnfrågor och en strategi för vad som ska beslutas på nationell respektive överstatlig nivå bör utformas. EU ska besluta om det som är gemensamma problem – problem som inte kan lösas på en lägre nationell nivå. Det nationella självbestämmandet ska vara stort när det gäller frågor av tydlig nationell karaktär, såsom välfärdssystem, skatter och arbetsmarknadspolitik.

Utan tydliga riktlinjer för den fortsatta europeiska integrationen kan den makt EU-domstolen har idag leda till att fler kontroversiella domar tas. Detta leder till, för vissa länder, oönskad integration på politiska områden som tillhör nationalstatens hårda kärna. Genom nationellt upprättande av en strategi för det europeiska projektets fortsättning kan man få tydliga riktlinjer för vilken politik som ska föras i Bryssel samt tydliga riktlinjer för hur EU-rätten, när den väl är ett faktum, ska implementeras på nationell nivå.

Precis som den gamla tidens erövrare tar sig EU ständigt in på nya marker. Dåtidens erövrare fick alla kliva åt sidan eller sätta livet till på grund av missnöje. Det är dags att stanna upp för att reflektera och göra kloka val. Annars kanske hela det europeiska projektet går i graven en dag.