Läsartext: Kroatiens etniska diskriminering måste upphöra

Kroatien som förhandlar om EU-medlemskap inledde på 1990-talet en internationell marknadsföringskampanj som blivit framgångsrik. Turismen är en av de viktigaste inkomstkällorna och utåt sett tycks värdlandet välkomna alla med öppna armar. Alla är dock inte välkomna på samma villkor.

Kroatien har sedan självständigheten 1991 haft en generös inställning till medborgarskapsfrågan. Tusentals kroater i diasporan och många kroater från Bosnien och Hercegovina som aldrig har levt eller arbetat i landet tilldelades medborgarskap.

Det finns dock en grupp som är berättigad till medborgarskap men nekas ett sådant, nämligen kroatiska serber som har flytt landet under kriget. De är därmed välkomna till Kroatien som turister men inte som medborgare. Den generösa inställningen till medborgarskapsfrågan har med andra ord varit baserat på etnicitet och religion och vissa menar att det skedde för att man har haft för avsikt att skapa en etnisk homogen nation.

Min första ansökan om medborgarskap inlämnad i november 2007 möttes med avslag i juni 2009. Avslaget var undertecknat av inrikesministern Tomislav Karamarko, en politiker vars syn fortfarande präglad av ett nationalistiskt tänkande. Trots att förtroendet för den drastiskt minskade och etniskt rensade serbiska minoriteten i landet har ökat sedan kriget förblir den låg för samma etniska grupp som befinner sig utanför landet.

Det är sedan tidigare känt att den kroatiska regeringen försökte förhindra återvändande av serberna. Det tycks fortfarande finnas en rädsla att kroatiska serber utomlands som ansöker om medborgarskap ska återvända och utkräva de rättigheter som de berövades under eller efter kriget.

Enligt personalen på den kroatiska ambassaden i Stockholm är min serbiska etnicitet den enda logiska förklaringen till avslaget, det vill säga ett diskriminerande förhållningssätt. Det finns flera sådana fall rörande kroatiska serber i Sverige och mitt avslag var inte unikt. Personalen på ambassaden föreslår att man ansöker om medborgarskap en gång till istället för att överklaga eftersom de inhemska domstolarna har en tendens att stödja dessa avslag. I den nya ansökan som lämnades in i november 2009 försökte jag naivt förklara att etnicitet, religion och medborgarskap är tre olika begrepp som inte bör blandas ihop.

Till ansökan bifogades en lokal namninsamling från staden där jag föddes. Styrkan i den regionala identiteten visade sig vara avgörande då den användes för att få fram den nationella tillhörigheten med budskapet att medborgarskap skall ej likställas med etnicitet.

I den senaste rapporten från mars 2011 kräver EU-kommissionen bland annat bättre skydd för minoriteters rättigheter och omfattande förändringar av rättssystemet. Kroatien uppmanas ytterligare att utreda krigsbrott begångna mot kroatiska serber under krigsåren. I vissa regioner i Kroatien åtnjuter minoriteter, inklusive serberna, ett brett spektrum av minoriteters rättigheter, medan i andra regioner är assimilationstrycket högt och rättigheterna ytterst begränsade. Kroatien har anslutit sig till juridiska ramverk inom Europarådet som skyddar nationella minoriteter och ses inte nuförtiden som ett land där man inskränker minoriteters rättigheter mera än i övriga Europa.

Att systematiskt neka kroatiska serber medborgarskap är dock en diskriminerande praxis som strider mot ett antal artiklar i Europakonventionen och därför måste den upphöra. Jag skulle föredra att besöka mitt hemland som medborgare men i väntan på att den andra ansökan om medborgarskap behandlas eller återigen avslås tvingas jag besöka Kroatien som turist.