Läsartext: Efter fredagens krisuppgörelse: Är euron räddad?

Efter månader av osäkerhet och spekulation har eurozonens stats- och regeringschefer måttat ett alexanderhugg mot Europas skuldkris. Detta var i alla fall Angela Merkels och Nicolas Sarkozys ambition inför den gångna helgens EU-toppmöte. Vid detta möte skulle inga dåliga kompromisser eller småtrick räcka, sades det från Berlin och Paris, eftersom euron riskerade att explodera. Krisstämningarna underblåstes av att eurozonens kreditbetyg riskerade att sänkas om inte bestämda åtgärder vidtogs.
 
Så här tre dagar efter toppmötet kan konstateras att det är för tidigt att blåsa faran över. Visserligen enades euroländernas stats- och regeringschefer om att ta fram ett nytt internationellt fördrag med en rättsligt bindande ”fiskal stabilitetsunion” samt närmare integration på skatte- och finansområdet. Men faktum är att det fortfarande är mycket som kan gå fel och att Europasamarbetets öde fortfarande vilar i vågskålen, vilket lär ge finansmarknaderna fortsatt skrämselhicka flera månader framöver, om inte längre.
 
Det första som behöver klargöras är exakt vilka länder som vill delta i det nya fördraget. Hittills har endast Storbritannien formellt förklarat att de inte kommer att delta, medan övriga nio icke-euroländer har sagt att de möjligen deltar men att de först måste samråda med sina nationella parlament. När väl deltagarkretsen är fastställd kommer det danska EU-ordförandeskapet sannolikt att sammankalla en regeringskonferens i vilken nationella experter får fram till mars på sig att hamra fram de rättsliga detaljerna. Parallellt med detta ska förhandlingarna förankras politiskt i nationella parlament, och slutligen ska texten ratificeras i samtliga deltagande länder. Den som minns den långa och svåra processen som ledde fram till Lissabonfördraget inser att allt detta är lättare sagt än gjort.
 
I sak kan det nya fördraget betraktas som minst sagt kontroversiellt. Bland annat ska varje land införa en konstitutionell regel om att det årliga strukturella budgetunderskottet inte får överskrida 0,5 procent av BNP. Brott mot underskottsregeln ska utlösa en automatisk ”korrektionsmekanism” och EU-domstolen ska kontrollera att de nationella reglerna införs korrekt. Syndande länder ska dessutom få automatiska sanktioner från EU, vilka endast kan stoppas efter beslut av en kvalificerad majoritet av eurozonens medlemsländer. I länder med alltför stora budgetunderskott ska ett ”ekonomiskt partnerskapsprogram” identifiera strukturella reformer som ska implementeras under överinsyn av kommissionen och rådet.
 
Allt detta rör skatte- och finanspolitiska frågor som tidigare har varit närmast tabu inom EU. Det blir inte bättre av att reformerna nästan helt och hållet har utarbetats av Frankrike och Tyskland, utan andra länders inblandning.  Det vanliga i EU-förhandlingar är annars att det sker en lång rad kompromisser som ger alla länder någonting som de värnar särskilt om, vilket skapar förutsättningar att uppbåda stöd i den nationella opinionen. Hur stats- och regeringscheferna ska lyckas övertyga en majoritet i sina nationella parlament att acceptera ett fransk-tyskt diktat är ännu en öppen fråga.
 
Vissa oroande signaler finns redan. Exempelvis hävdade den finska riksdagens grundlagsutskott inför toppmötet att det fransk-tyska förslaget i vissa avseenden gav för stor makt till de stora länderna och att det därför stred mot den finska grundlagen. Inte ens i Frankrike och Tyskland är det självklart att reformerna har nationellt stöd. Häromdagen förkastade exempelvis det franska socialistpartiet tanken på att införa ett budgettak, vilket har varit en stridsfråga i fransk politik sedan flera år tillbaka. Att Frankrike går till val under 2012 bidrar förstås ytterligare till osäkerheten.
 
Det ska inte heller uteslutas att fördraget utlöser folkomröstningar i något eller några länder. Denna fråga lär sannolikt ställas på sin spets först när texten är helt färdigförhandlad, men redan har det väckts krav på folkomröstning i exempelvis Irland (där Lissabonfördraget förkastades i en folkomröstning 2008). Exakt vad som kan utlösa folkomröstningar varierar från land till land och beror vanligen på en komplex blandning av politiska och juridiska faktorer. En central faktor är till exempel om det nya fördraget ska anses överlåta nya och viktiga befogenheter till EU. En annan faktor är om vissa länder kan behöva folkomrösta om att införa kravet på budgetbalans i den nationella grundlagen.
 
Trots alla dessa utmaningar finns flera starka skäl att tro att fördraget kommer att antas under 2012. För det första finns denna gång ingen verklig vetorätt i förhandlingarna, vilket är en skillnad jämfört med till exempel förhandlingarna om Lissabonfördraget. Detta beror på att det nya fördraget är en separat mellanstatlig överenskommelse som inte ska justera gällande EU-fördrag. Som nämnts har redan Storbritannien valt att ställa sig utanför samarbetet, och även Sveriges regering har signalerat att det eventuellt inte vill vara med. Sannolikt blir det ytterligare ett antal länder som väljer att avstå, vilket inte hindrar Frankrike och Tyskland från att driva igenom fördraget bland övriga länder.
 
För det andra står eurozonens länder under extremt högt tryck att anta fördraget. Detta gäller i synnerhet de krisande länderna som är beroende av Tysklands stöd för att klara sina akuta budgetkriser, men även andra euroländer kommer att tänka sig noga för innan de utmanar Tyskland. Detta kan tyckas ”odemokratiskt”, men faktum är att Tysklands hållning mycket väl går att försvara. Tyskland vill helt enkelt inte ställa garantier för eurozonen utan att först få ett bindande löfte från eurozonens länder om att de kommer göra allt för att balansera sina budgetar. Det hårda budskapet är att eurons öde står och faller med det nya fördraget och de löften som ges i detta.
 
För det tredje kommer de som förhandlar det nya fördraget att göra sitt yttersta för att undvika formell befogenhetsöverlåtelse till EU, allt för att undvika folkomröstningar. Redan fredagens uppgörelse innehåller skrivningar som ger viss flexibilitet. Exempelvis ska de nationella budgettaken antas på konstitutionell nivå ”eller motsvarande”, vilket i praktiken ger betydande öppningar att välja regelverk. Dessutom är det upp till varje land att definiera exakt hur budgettaket ska formuleras, på basis av principer fastställda av kommissionen. Slutligen kommer förhandlarna göra vad de kan för att utnyttja den befogenhet som EU-institutionerna redan har enligt gällande fördrag; både kommissionens rätt att övervaka och EU-domstolens kontroll kan exempelvis med lite god vilja läsas in i gällande regelverk.
 
Den sammanvägda bedömningen är att det på kort sikt inte finns anledning till panik på världens finansmarknader. Visst finns det viss risk för att det nya fördraget faller till följd av folkliga protester och rättsliga invändningar i något euroland, att detta utlöser en spekulationsvåg mot euron och att Tyskland då väljer att låta euron falla hellre än att fortsätta pumpa in pengar i systemet. Men så länge inget euroland på allvar söker utmana Tyskland får denna risk betraktas som liten, särskilt som alla har mycket att vinna på stabilitet och mycket att förlora på kaos. Faktum är dessutom att Merkel och Sarkozy genom fredagens styrkedemonstration visade att de har makt och vilja att ta det ansvar som krävs för att rädda euron, även om det innebär att de måste knuffa övriga eurozonen framför sig och lämna Storbritannien bakom sig. Det är sannolikt detta besked som gjorde att världens börser inte reagerade negativt på fredagens beslut, trots att toppmötet endast gjorde begränsade framsteg i arbetet att skjuta till mer likviditet till Europas banksystem.
 
På längre sikt är en viktigare fråga vilka följder det fransk-tyska projektet får för legitimiteten och sammanhållningen i EU-arbetet. Vad gäller sammanhållningen är risken övergängande att unionen på några års sikt splittras i A- och ett B-lag, där A-laget domineras av Frankrike och Tyskland, medan Storbritannien blir den centrala maktpoolen i B-laget. Vem som bär den direkta skulden för denna utveckling får historieskrivarna reda ut, men man kan ställa sig frågan om splittringen i grunden inte var en oundviklig följd av unionens snabba utvidgning. Beslutsfattande bland 27 länder kan i längden knappast garantera jämlikhet för alla när det görs grundläggande reformer, särskilt om de formella beslutsreglerna inte speglar realpolitisk makt.
 
Legitimitetsfrågan är om möjligt allvarligare. Även om det nya fördraget antas inom hela eurozonen är det högst osäkert om alla länder faktiskt vill se vidare integration på skatteområdet eller om de på längre sikt kan acceptera att delta i ett fördjupat eurosamarbete som domineras av Frankrike och Tyskland. Det fördjupade samarbetet kan exempelvis omfatta den fransk-tyska tanken om en skatt på finansiella transaktioner, liksom arbetsrättsliga regler, vilket bland andra Sverige har vänt sig emot.
 
Vad ska då Sverige göra? Sin vana trogen kommer Sveriges regering och riksdag sannolikt att sakligt och eftertänksamt utvärdera alternativen, och fatta ett pragmatiskt beslut som kryssar mellan de idealistiska övertoner som kan väntas både från Europavänner och EU-skeptiker. Men till syvende och sist handlar det om samma politiska beslut som Sverige har brottats med sedan EU-inträdet. Vill och kan vi vara del av EUs kärna trots att svenskarna är negativt inställda till euron och i grunden är obekväma med att följa Tyskland och Frankrike? Och vad är egentligen alternativet?