Debatt: EU:s intressen går före fattigdomsbekämpning

När EU nu tar fram en ny policy om handel och utveckling med syfte att gynna de fattigaste länderna i världen, är det uppenbart att det är unionens egna intressen som styr.

Frihandel och investeringsavtal är vägen till utveckling för fattiga länder. Detta slog EU:s handelsministrar fast vid ett möte i ministerrådet den 16 mars, där EU-kommissionens förslag till ny policy för handel och utveckling diskuterades. Handelsministrarna var eniga om att öppenhet för internationell handel är lika viktigt för utvecklingsländer som en öppen marknad i EU har varit för Europas tillväxt och välstånd.

Men kritiska röster varnar för att EU sätter företagens intressen före fattigdomsbekämpning och de fattigas behov. Kommissionen trycker på att företag behöver stabila, transparenta och förutsägbara regler för att vara beredda att investera i utvecklingsländer. Men investeringsavtal som utgår från investerarnas rättigheter och skydd för sina investeringar har länge kritiserats av utvecklingsländer. Fattiga länder behöver investeringar, men de vill ha möjlighet att kunna reglera utländska investeringar för att se till att de verkligen gynnar den lokala ekonomin och främjar utveckling. Länderna vill kunna ställa krav på de utländska investerarna att de till exempel köper råvaror lokalt, anställer lokal arbetskraft eller ingår joint ventures med inhemska företag.

Tillväxtekonomierna och de fattigare länderna, som alla klassas som ’utvecklingsländer’, har olika behov, potential och utvecklingsmål. Detta försöker EU förhålla sig till i den nya policyn om handel och utveckling, och man vill försäkra sig om att det är de allra fattigaste länderna som får mest stöd. Men risken är att de åtgärder som föreslås istället får motsatt effekt och att man utelämnar stora delar av världens befolkning som lever i fattigdom. Vissa utvecklingsländer, som till exempel Namibia, riskerar att drabbas hårt när de förlorar sitt förmånliga tillträde till den europeiska marknaden, enligt ett nytt förslag från EU. Namibia är ett av världens mest ojämlika länder.

EU:s handelsministrar trycker på att ’utvecklingsvänliga’ handelsavtal med afrikanska länder (EPA) snarast ska slutas. Det är uppenbart att EU inte har dragit lärdom av EPA-förhandlingarna, vilket hade varit önskvärt när man nu antar en policy för handel och utveckling. För att få till stånd EPA-avtal som verkligen utgår från utvecklingsbehov i Afrika, måste det till en radikal kursändring.

Kritiken från afrikanska länder mot breda och omfattande EPA-avtal är vid det här laget välkänd. EU-kommissionen understryker att de afrikanska länderna ska liberalisera delvis och gradvis, men i själva verket handlar det om en liberalisering av mer än 80 procent av ländernas handel med EU där den största delen ska göras under de första åren. Afrikanska länder befarar att de då inte kommer att kunna skydda alla känsliga sektorer, framför allt är man orolig för att en begynnande industri kommer att slås ut i konkurrensen med mer avancerade europeiska industrivaror. 

EU understryker vikten av att främja regional integrering för att övervinna nackdelarna med små och fragmenterade marknader. I EPA-förhandlingarna riskerar afrikanska regioner istället att splittras och regional handel att drabbas negativt. Flera studier visar på att en ökad import av europeiska varor kommer att konkurrera med lokala produkter också på de regionala marknaderna. De afrikanska länder som har en tillverkningsindustri, exporterar tillverkade produkter framför allt till grannländer. Kenya säljer till exempel 67 procent av sina tillverkade varor till de andra länderna i östra och södra Afrika, jämfört med 9 procent till EU. Kenya riskerar att förlora 15 procent av sin handel med grannländerna under ett EPA-avtal, vilket skulle hota landets tillverkningsindustri.

Det är dags att Sverige och EU lyssnar på afrikanska länders kritik av EPA-avtalen. Afrikanska länder måste ha möjlighet att främja regional handel liksom att styra utländska investeringar så att de bidrar optimalt till ländernas utveckling. Om EU menar allvar med sin samstämmighetspolitik så måste handelsavtal med fattiga länder utgå från dessa länders behov och inte EU:s egna intressen.

Karin Gregow
Handläggare, Forum Syd