Debatt: EU-budgeten måste ge verkligt mervärde

EU-parlamentarikerna och socialdemokraterna Jens Nilsson och Göran Färms artikel den 4 april som svar på min debattartikel på Europaportalen är tyvärr väldigt missledande.

Dels genom att de felaktigt återger vad min artikel handlar om, dels genom att de själva väljer att endast berätta om några ytterst väl valda delar om EU:s sammanhållningspolitik utan att problematisera helheten. Min enkla poäng i artikeln var att EU:s sammanhållningspolitik behöver reformeras och moderniseras i grunden.

Självklart finns det enskilda lovvärda, angelägna och lyckade projekt som får finansiering via denna del av EU:s budget. Nilsson och Färm lyfter själva fram några exempel. Men det finns också flera projekt inom EU:s sammanhållningspolitik som inte varit lika framgångsrika. Att som Nilsson och Färm endast uppmärksamma de mest framgångsrika projekten ger inte en rättvisande bild. För precis som deras positiva exempel kan man istället välja att lyfta fram projekt som skulle gynna små och medelstora företag men som till största delen gått till multinationella företag som IBM och Fiat. Eller exempel på hur tobaksföretag fått miljontals kronor för att finansiera en tobaksfabrik när vi istället bör hjälpa människor att sluta röka.

Sammanhållningspolitiken tillhör de delar av EU:s budget där det också finns mest upptäckta fel över hur pengarna används. När EU:s revisionsrätt presenterade sin senaste årsrapport så visade det sig att felen inom EU:s regionalstöd till och med ökat under 2010. Detta är en av anledningarna till att Sverige tillsammans med Nederländerna och Storbritannien nyligen valde att rösta nej till att bevilja EU-kommissionen ansvarsfrihet för 2010.

Nilsson och Färm berättar vidare att Sverige under perioden 2007-2013 förväntas få 16,7 miljarder kronor ur denna budget. Vad de inte berättar är att Sverige under samma period betalar mångdubbelt mer till EU:s budget. Vi kan till exempel jämföra årets betalningar och återflöden. Sverige förväntas då erhålla 1,39 miljarder kronor från EU:s regionalfond och 1,35 miljarder från EU:s socialfond, tillsammans alltså 2,74 miljarder kronor. Men samtidigt betalar Sverige en medlemsavgift till EU på totalt 31,3 miljarder kronor – alltså mer än tio gånger så mycket!

Inför nästa budgetperiod 2014-2020 föreslår nu kommissionen ökade utgifter. Om kommissionens budget går igenom som den nu ligger så skulle Sveriges avgift till EU öka med flera miljarder varje år. 

Nilsson och Färm skriver att ”EU-stöden ger oss i Sverige ett mervärde av medlemskapet”. Men det finns väl långt viktigare mervärden av medlemskapet än EU-bidrag? Vi moderater vill att EU:s budget ska baseras på vikten av ett europeiskt mervärde, det vill säga att det finns verkliga och viktiga skäl till varför insatsen ska göras just på EU-nivå istället för nationellt, regionalt, lokalt eller inte alls. Medan Nilsson och Färm ser just ett återflöde av EU-bidrag som viktigt och hävdar att reformer av sammanhållningspolitiken skulle få ”katastrofala följder för legitimiteten av EU-medlemskapet” så menar jag att de har helt fel.

Tvärtom tror jag att vi precis genom att fokusera på EU-budgetens mervärde gör långt mycket mer för att säkerställa och öka legitimiteten för EU-medlemskapet. Jag är övertygad om att svenska skattebetalare gärna är med och betalar för gemensamma EU-projekt om dessa är effektiva och välskötta utan fusk eller fel samt om de bidrar till att skapa verkligt mervärde. Just därför är det viktigt att vi nu orkar både prioritera och reformera EU-budgeten inför den kommande perioden 2014-2020.

Därför arbetar nu den moderatledda alliansregeringen aktivt för att ta tillvara både svenska och europeiska intressen i den kommande budgeten. Därför vill vi se att EU:s resurser fokuserar mer just på unionens mest eftersatta regioner samt på utökade satsningar på forskning och infrastruktur.

I en debatt om hur vi vill ha EU:s kommande budget måste vi vända på alla stenar och våga göra viktiga prioriteringar. Det är knappast bristen på EU-bidrag som skapat dagens allvarliga ekonomiska problem i många medlemsländer. Tvärtom är krisen som djupast just i de länder som de senaste decennierna fått störst bidrag.

Europas stora problem är vår sviktande konkurrenskraft. Här krävs reformer och avregleringar av det slag som Sveriges regering och riksdag genomfört sedan vår djupa 90-talskris. Reformer som både bringar ordning och reda i offentliga finanser och frigör marknadsekonomins dynamiska kraft att skapa företag, arbete och välstånd genom ekonomisk tillväxt och utveckling.

Här verkar Nilsson och Färm helt ha glömt bort att just avregleringar av branscher som handel, telekom och IT var starkt bidragande orsak till att Sverige tog sig ur 90-talskrisen och att vi har klarat den nuvarande krisen långt bättre än många andra EU-länder.

Gustav Blix (M)

Riksdagsledamot och gruppledare för moderaterna i EU-nämnden