Läsartext: EU-kommissionen struntar i Lissabonfördraget

De fackliga rättigheterna stärktes genom Lissabonfördraget. Men det tar EU-kommissionen ingen hänsyn till i sitt förslag till förordning ”Monti II” om relationen mellan fackliga stridsåtgärder och fri rörlighet för tjänster. Lissabonfördraget 2009 gällde inte formellt när EU-domstolen två år tidigare tog sitt beslut i Lavalfallet. Därför bör Kommissionen visa på vilket sätt det nya fördraget påverkar domstolens beslut.

När Kommissionen nu har lagt fram sitt förslag om relationen mellan fackliga rättigheter och den fria rörligheten för tjänster har man inte funnit någon egentlig artikel i Lissabonfördraget att grunda sitt förslag på. I stället använder man artikel 352 som är till för frågor som inte behandlas i fördraget. Både den fria rörligheten för tjänster och de fackliga rättigheterna behandlas i ett flertal artiklar. Vad kan vara mer naturligt efter att Lissabonfördraget trätt i kraft än att till exempel grunda det på artikel 6 som gör EUs rättighetsstadga juridiskt bindande.

EU har enligt fördraget som mål en social marknadsekonomi, vilket inte fanns då EU-domstolen kom med sitt utslag i Lavalfallet. Kommissionen skriver trots det att de nya formuleringarna i fördraget inte ska förändra rättsläget efter Lavaldomen.

I den förordning som kallas Monti I reglerades relationen mellan de fackliga rättigheterna och den fria rörligheten för varor. Kommissionen använder nu i stort sett samma text som i Monti I där utövandet av strejkrätten inte på något sätt skulle påverkas av den fria rörligheten för varor.

Då bör det väl vara okey att använda samma formulering vad gäller den fria rörligheten för tjänster. Ja, men det finns en viktig skillnad i uppläggningen av förordningarna. I Monti I är de fackliga rättigheterna undantagna från skyldigheten att få bort alla hinder för den fria rörligheten för varor. I Monti II är det inte något undantag från en generell regel, Det sägs bara att den fria rörligheten för tjänster ska vara förenlig med de fackliga rättigheterna.

En sådan skillnad kunde vara marginell om inte förordningen även fastslog, det omvända, att utövandet av strejkrätten ska vara förenlig med den fria rörligheten för tjänster. Med den formuleringen är Kommissionen tillbaka på ruta ett, det vill säga situationen innan den här förordningen presenterades. I Monti I är de fackliga rättigheterna faktiskt överordnade den fria rörligheten för varor. I Monti II ska båda respektera varandra. Monti II löser inte det problem som uppstår vid konflikt mellan dessa två, som i Laval-fallet.

Efter Lavaldomen kan man säga att strejkrätten genom formuleringarna i Monti II är skyddad så långt som den gäller minimikraven i utstationeringsdirektivet. Möjligheten att via stridsåtgärder kräva mer togs bort av domstolen och den förändringen ligger kvar oförändrad i och med den nya förordningen. Varför, jo en stridsåtgärd som kräver mer än minimikraven respekterar inte den fria rörligheten. Även med de fina formuleringarna i förordningen gäller resultatet efter domstolsutslagen.

Nytt i Kommissionens förslag är att parterna på arbetsmarknaden kan välja egna former av tvistlösning så att domstolarna inte behöver blandas in. Det är ett framsteg i princip. Men Kommissionen ger sedan även vid tvistlösning mellan parterna domstolarna möjlighet att gripa in. De nationella domstolarna ska kunna avgöra om en åtgärd går utöver vad som är nödvändigt för att nå målen med konfliktåtgärden. Att det är de nationella domstolarna och inte EUs domstol som ska avgöra den frågan är visserligen positivt och att det ska bedömas gentemot nationell lagstiftning och kollektivavtal är också bra.

Dessa positiva inslag gör det dock inte acceptabelt. Att en domstol ska bedöma om kraven i en konfliktåtgärd är nödvändiga eller inte är ett klart brott mot den svenska arbetsmarknadsmodellen likaväl som mot ILOs konventioner. Det blir då innehållet i de kommande avtalen som domstolarna ska bedöma. Detta krav på så kallad proportionalitet för strejker är främmande för vårt rättssystem. Strejker som idag är lagliga kan komma att omvandlas till vilda strejker som kan förbjudas och leda till skadestånd.

En inskränkning av de fackliga rättigheterna måste, enligt förordningen, vara motiverat enligt EUs fördrag och av ”tvingande hänsyn till allmänintresset”. Med domstolens utslag har detta blivit starkt begränsande. Det räcker inte att socialt skydd och åtgärder mot social dumping accepteras. Allt beror på definitionen av dessa. Den, inte alltid uttalade, men vanliga definitionen från Kommissionen och EU-domstolen på social dumping är att det endast gäller lägre villkor än minimivillkoren. Strejkrätten accepteras inte för krav utöver minimivillkoren.

Kommissionen gör en stor affär av att proportionaliteten inte nämns i själva förordningstexten. Men i de punkter som föregår själva förordningstexten (beaktandesats nummer 11) sägs att konflikter mellan rättigheterna och den fria rörligheten måste lösas enligt proportionalitetsprincipen. Då måste också själva förordningstexten tolkas på det sättet. Nämnt eller inte i förordningstexten – proportionaliteten finns där.

Kommissionen kommer med en del positiva påpekanden, till exempel att fördraget ska respektera parternas självständighet och olika modeller för relationerna på arbetsmarknaden. Men sedan föreslås proportionalitetsbedömning för konfliktåtgärder - en princip som inte ens existerar i Sverige. Var finns då respekten för vårt system?

Som ett exempel på brist på logik i Kommissionens förslag kan man nämna den heltäckande uppräkningen av rättigheterna, även ILOs konventioner 87 och 98 finns med. Men införandet av proportionaliteten i förordningstexten är ett brott mot just dessa ILO-konventioner.

I Kommissionens bakgrundsbeskrivning för förslaget sägs att det inte finns någon inneboende konflikt mellan den fria rörligheten och de fackliga rättigheterna. Ingen är överordnad den andra. I en följande mening talas om de fall då det är konflikt som behöver lösas. Det fanns ju ingen konflikt mellan dem! Om Lavalfallet säger man att det visade på spänningar mellan den fria rörligheten och utövandet av grundläggande rättigheter. Svårigheten att föra ett logiskt resonemang visar sig igen.

I bakgrundsbeskrivningen tar man även med ett uttalande från den ILO-kommitté som granskar hur ILO-konventionerna följs. Den kommittén har uttryckt allvarlig oro inför de praktiska följderna för ett effektivt användande av strejkrätten som EU-domstolens utslag medfört. Kommissionen nämner det men det har på intet sätt påverkat förslaget till förordning. I stället förstärker man oron genom att vidmakthålla domstolens utslag.

Enligt fördraget ska den inre marknaden genomföras på ett sådant sätt att den följer målen i fördraget om socialpolitik, vilka omfattar levnads- och arbetsvillkor socialt skydd och dialogen mellan arbetsmarknadens parter (artikel 151). Kommissionen beskriver även detta i sitt förslag. Arbetsvillkoren är då ett mål medan den inre marknaden är ett medel att uppfylla bland annat det målet. Med en sådan beskrivning borde domstolens utslag och Kommissionens förslag egentligen se helt annorlunda ut.

Efter Kommissionens förslag och med kunskap om den politiska sammansättningen i Ministerrådet krävs det att Europaparlamentet åter visar att man är fackets bästa vän och arbetar för de förändringar i förslaget som facket önskar.