Läsartext: Sparpolitiken vidgar klyftorna i Europa

Först lånade de spanska bankerna ut pengar till alla som ville köpa eller bygga hus och lägenheter. De lät sig lockas av de generösa banklånen och den låga räntan. Överallt byggdes radhus, och lägenheter. Byggsektorns smarta såg en ständig ökning av sina inkomster. Bankerna likaså.

Så kom krisen. Fler och fler blev arbetslösa, klarade inte amorteringarna. Försökte hyra ut för att åtminstone försöka betala igen lånet och få ha kvar sitt hem. Snart fanns ingen som kunde hyra heller. Sida upp och sida ned på internet av bostäder som bankerna säljer till ”låga priser”. De tidigare ”ägarna” förlorade allt. De yngre flyttade hem till sina pensionerade föräldrar. Försörjningsbördan för de senare blev allt större. Pensionerna var för de flesta redan låga. Familj efter familj blev så mer och mer beroende av att söka hjälp. Men var fanns den? När ersättningen tagit slut.

Idag, efter den nya högerregeringens fyra första månader vid makten, med egen majoritet, genomför alla de tänkbara neddragningar som Tysklands fru Merkel anser nödvändiga. Hon, som inte ens ser fattigdomen växa i sin egen omgivning. Hennes och alla andra konservativa och kristdemokratiska regeringar har satt på sig skyddslappar och skenar fram med vansinniga reformer, som det kommer att visa sig bara skapar mer arbetslöshet, minskad köpkraft och för många rena misären.

I Spanien har vi nu 1 700 000 familjer i vilka samtliga medlemmar är utan arbete, en stor del utan arbetslöshetsersättning! De arbetssökande uppgår till över 5 600 000 och de blir bara fler. Vi har blivit fattiga i Spanien. De som redan var fattiga, runt 8 000 000, har blivit totalt utslagna. Den spanska medelklassen, som blivit större under de gångna årtiondena har också drabbats på olika sätt.

Inte har medelspanjoren råd att resa på semester som EU-medlemmarna i norra Europa. Samtidigt förväntar sig tyskar och andra norrifrån lägre priser på allt de behöver under sin vistelse. Om inkomsten minskar inom turistnäringen, som hittills varit ”räddningsplankan” för många. Turisterna kommer i allt större utsträckning få sin service av högutbildade spanska ungdomar. Därmed blir de lågutbildade arbetslösa bara fler och fler. Återigen kommer vi att få tala om en förlorad generation i det här landet, precis som under Franco-diktaturen.   
                     
Många trodde på löftena om att NU skulle det skapas arbete. De röstade massivt på högerpartiet PP både i de kommunala valen i maj och i riksvalet i november förra året. De trodde på propagandan att det var regeringschefen Zapatero och socialistpartiet PSOE som var skyldiga till att de drabbats av krisen och förlorat sina jobb.

Många av väljarna har för länge sedan förstått att det inte var så och att de nu får ”ta skeden i vacker hand”. Den sittande regeringen kan lugnt bli sittande kvar hela sin mandatperiod. Vi får bara hoppas på att det sker en förändring i politiken inom EU, att unionen börjar arbeta för att skapa en verklig union av federala stater, i vilken människan sätts i mittpunkten igen. Den spanska regeringen kommer att få ändra kurs den också, åtminstone så långt deras ideologi ger dem möjlighet. Alltfler EU-medlemmar inser att det inte går att få igång en utveckling och skapa arbete endast genom nedskärningar. Bara för att storfinansen skall bevekas och ”marknaden” ge bättre betyg.

Det behövs stimulanser, en förändrad finans- och skattepolitik och en ökad satsning på utbildning och forskning. Den politik som vår spanska regering nu står för, kommer att leda till en privatisering av både sjukvård och skola. Det är troligtvis deras mål. Allmän service och omvårdnad ska inte få kosta, den ska drivas som vinstgivande företag. Till varje pris.

En skrämmande utveckling som gör att befolkningen och löntagarna kommer att gå emot, genom manifestationer inom alla sektorer. Idag har de båda storas spanska fackförbunden UGT och CC.OO (namnen och deras ursprung kan läsas i tidigare inlägg) visat sitt missnöje i landets alla städer. Trots regnet beräknas runt 50 000 ha deltagit bara i Madrid.

Regeringens förslag att minska antalet kommuner är riktigt. De kunde också ta beslutet att förvandla riksdagens båda kammare till en enkammarriksdag. Det finns utgifter som är onödiga, särskilt inom den alltför stora och dyrbara administrationen. Alla partier ställer upp på de förslagen. Men de har samtliga röstat nej till den nya statsbudgeten, som under månader varit en av regeringens hemligheter och som nu har slagit ner som en bomb i spanjorens vardag.

Ökade direkta inkomstskatter, ökade indirekta skatter, bland annat momsen, alla skall betala en viss del av sina mediciner, utländska medborgare får betala en avgift för akutvård. Det jäser av missnöje bland många, medan andra tjänar på krisen.