Debatt: Tvinga EU-länder minska fisket

Idag, den 26 april, börjar ett tvådagarsmöte där EU:s fiskeriministrar ska diskutera reformen av EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). I juli 2011 publicerade EU-kommissionen sin plan för årtiondets reform av fiskeripolitiken.

Syftet med kommissionens plan är att undvika ett totalt miljömässigt och socioekonomiskt haveri. Reformrundan som EU:s fiskeripolitik nu går igenom är sannolikt sista chansen vi har att undvika en total kollaps för både de europeiska fiskbestånden och fiskerisektorn som näring.

Europas fiskevatten var en gång i tiden världens mest produktiva. Fyrtio år av ohållbart fiske har dock resulterat i utarmade fiskbestånd samt kraftiga försämringar av de marina livsmiljöerna – även inom de områden som ska vara skyddade av EU:s miljölagar.

Av de utvärderade fiskbestånden är idag  63 procent  i Atlanten och 66 procent i Östersjön överfiskade. I Medelhavet är hela 82 procent av fiskbestånden överfiskande. Kommissionen har bedömt att om överfisket tillåts fortsätta på samma nivåer som idag kommer endast 8 av de 136 fiskbestånd, för vilka det finns tillgängliga data, vara livskraftiga år 2022.      

Överfisket drivs av en fiskeflotta som tillåtits bli är alltför stor och destruktiv. För vissa arter har flottan kapacitet att fånga två till tre gånger så mycket som bestånden tål. Resultatet är att fisket har blivit hopplöst olönsamt och helt beroende av subventioner. Det har skapat en nedåtgående spiral för EU:s kustsamhällen och en ständig ökning av importen av fisk till unionen.
     
Trots det förfärliga tillståndet i världshaven och de dystra utsikterna för fiskenäringen har medlemsstaternas regeringar visat väldigt lite vilja att förändra något. De är djupt splittrade över centrala delar i reformen. Det gäller bland annat de grundläggande målen att återställa fiskbestånden till hållbara nivåer enligt internationellt överenskomna mål och frågan om att ställa om fisket till förmån för mer selektiva och skonsamma fiskemetoder.

Greenpeace har tagit fram en fempunktsplan för att uppnå en hållbar reform av EU:s fiskeripolitik:

1. Den nya gemensamma fiskeripolitiken måste tvinga EU-länderna att reducera fisket till nivåer som möjliggör återuppbyggnad av fiskbestånden och som tillåter fångster utan att riskera att bestånden krymper ytterligare. Detta kan nås om regeringarna kommer överens om att tillfälligt begränsa mängden fisk som får tas från havet. Det skulle tillåta att fiskepopulationerna återhämtar sig över en kritisk nivå. På sikt innebär det större fångster. Enligt den internationellt överenskomna tidsplanen ska detta ske senast 2015. USA och Nya Zeeland har tillsammans med andra länder redan kommit överens om jämförbara åtgärder till 2015, nu måste EU göra detsamma.

2. Den nya fiskeripolitiken måste garantera företräde för de fiskare vars fiskemetoder innebär minst påverkan på miljön och som ekonomiskt bidrar mest till de lokala fiskesamhällena. Utdelningen av fiskekvoter, fiskerättigheter och havsdagar måste kopplas till varje individuell fiskares faktiska bidrag till den lokala ekonomin och åtgärder för att minska miljöpåverkan. Politiken ska inte baseras enbart på ekonomiska makt, vilket skulle bli resultatet av kommissionens nu föreslagna system med individuella överförbara kvoter. Med vårt förslag skulle fiskerättigheter även kunna fungera som incitament för att hela tiden förbättra fisket i en hållbar riktning.

3. EU:s medlemsländer måste tvingas att redogöra för fiskeflottornas storlek i relation till den påverkan som de har på fiskbestånden som de fiskar på. Detta är avgörande för att kunna genomföra nödvändiga regleringar av EU-flottans storlek och minska dess beroende av subventioner. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) har betonat att överdimensionerade fiskeflottor är en starkt bidragande, eller till och med den primära orsaken, till överfiske och ekonomiska förluster i fiskerisektorn.

4. EU:s medlemsländer måste tvingas att reducera fiskeflottans kapacitet till en nivå i balans med ett hållbart fiske. Den nya fiskeripolitiken måste slå fast en snabb tidsplan för att uppnå den balansen. Genom att ta hänsyn till fiskeföretagens bidrag till den lokala ekonomin i enlighet med punkt 2 ovan kan de sociala effekterna av att drastiskt minska antalet fiskefartyg begränsas.

5. Den nya fiskeripolitiken och de offentliga ekonomiska bidrag som stödjer fiskenäringen måste villkoras med ovannämnda bestämmelser. Detta är fullt möjligt.

Andra länder, som USA och Nya Zeeland, har redan förändrat sin politik för hur de hanterar fisket och kan nu skörda frukterna av dessa beslut. Nu är det dags för EU att göra rent hus i den havererade fiskepolitiken och istället börja återskapa en livskraftig marin miljö och större fiskbestånd. Utan fisk ingen fiskenäring. Så enkelt är det.