EU-bakslag: Utopi att kunna glömmas bort på nätet

Lagt upp fyllebilder på Facebook nyligen? Eller fastnat på film spankulerande i centrala Stockholm med järnrör i högsta hugg? Då kan efterdyningarna leva kvar i flera år, på grund av internet. Alla vet att om bilder, texter eller filmer en gång laddats upp på nätet försvinner de inte så lätt. Samma sak om du utsätts för förtal, förolämpningar eller märkliga fotomontage – finns det väl på nätet är möjligheterna små i dag att göra någonting åt det.

EU-kommissionen vill därför hjälpa människor att radera ut personlig information på nätet med sitt nya dataskyddsdirektiv, som lades fram i januari i år. En av huvudkomponenterna är ”rätten att glömmas”, det vill säga att varje person ska ha makten över sina personliga data på exempelvis sociala nätverk eller hos banker, försäkringsbolag och sökmotorer.

– Skyddet av personuppgifter är en grundläggande rättighet för alla EU-invånare, men de känner inte alltid att de har full kontroll över sina uppgifter. Genom att se till att människor får större kontroll över sina uppgifter kommer mina lagförslag att bidra till att öka förtroendet för onlinetjänsterna, sade EU-kommissionär Viviane Reding när förslaget lanserades.

Men förslaget har drabbats av ett bakslag i form av en rapport från EU:s nätsäkerhetsbyrå Enisa som publicerades på tisdagen. Enisa kommer fram till att ”rätten att glömmas” är tekniskt omöjlig att genomföra. Men det går att närma sig den rätten med hjälp av andra metoder.

– Vi föreslår några möjliga pragmatiska lösningar för att få det att fungera, som innebär att sökmotorer filtrerar bort hänvisningar till information som lagras i och utanför EU, säger Steve Purser, chef för den tekniska avdelningen på Enisa, till Europaportalen.

I rapporten ges ett exempel där någon, säg Lars, skriver ett blogginlägg och citerar en tweet skriven en annan person, säg Anna. Om Anna sedan ångrar sig och vill radera tweeten, kan Lars då tvingas radera sitt inlägg? Vilka kriterier som ska gälla och vilka data som ska raderas eller filtreras bort, är något som lagstiftarna måste titta noga på, menar rapportförfattarna.

– Diskussionen om rätten att glömmas speglar givetvis ett upplevt problem. Internet är skapt för att minnas, inte glömma. I takt med att vi sprider information omkring oss uppstår också ett behov av att kontrollera informationen, liksom kunna radera den när så upplevs nödvändigt, säger Marcin de Kaminski, nätforskare och doktorand i rättssociologi vid Lunds universitet, till Europaportalen.

Han menar att dataansvaret i dag ligger hos användarna som måste tänka över ordentligt innan de lägger upp något på nätet så att de inte delar med sig av något som de ångrar i framtiden.

– Man kan tänka sig att vi rätt snart kommer se en stor samhällelig utmaning i att hantera att den generation som i dag är ungdomar växer upp, blir vuxna och förväntas inta formella positioner samtidigt som deras nätminne är besudlat av ungdomssynder, säger Marcin de Kaminski.

Han håller också med om att EU-kommissionens förslag om en ”rätt att glömmas” är en utopi ur en teknisk synvinkel. De eventuella problem som kan uppstå som följd av att internet aldrig glömmer något kan kanske i stället vändas till en fördel.

– Utifrån svårigheterna att hantera radering av data menar jag att det är viktigt att bygga upp en tolerans för historisk information, snarare än att döma människor utifrån exempelvis ungdomssynder. Kanske leder det i nästa led till något än mer positivt, såsom minskad konformitet och ökad tolerans för avvikelser, säger Marcin de Kaminski.