Debatt: Ta jämställdhet på större allvar

Replikerna i denna debatt är klargörande. FP, M och Svenskt Näringsliv talar vackert om behovet av ökad jämställdhet, men är inte beredda att göra något alls när det kommer till praktisk och effektiv handling. De flesta av de åtgärder som de föreslår är redan testade med svaga eller usla resultat.

I själva verket är det just denna typ av motstånd mot en seriös jämställdhetspolitik som gjort att utvecklingen inte kommit längre. Inom EU är den kvinnliga sysselsättningsgraden 13 procentenheter lägre än den manliga, kvinnors timlöner 16 procent lägre än mäns och den kvinnliga andelen av ledamöterna och ordförandena i de största företagen inte större än 14 respektive 3 procent.

För oss är det självklart att med så drastiska brister vidta nya och bättre åtgärder. För FP, M och Svenskt Näringsliv verkar det vara lika självklart att i praktiken sätta sig med armarna i kors.

Oviljan att ta tag i jämställdhetsfrågan är slående. För de federalistiskt sinnade folkpartisterna är jämställdhet tydligen det enda politikområde där det inte får göras några rejäla insatser på europeisk nivå. Att hitta någon logik i det resonemanget ter sig omöjligt. Den moderata patentlösningen om att köpa aktier för att stärka jämställdheten är snudd på surrealistisk. Finns det någon som på allvar tror att det fungerar? Svenskt Näringslivs argumentation om att företagen ska ta ett ansvar som de hittills nonchalerat blir med tiden allt tunnare.

Att oviljan även går igen i den svenska regeringens jämställdhetsarbete är något som många kritiserar. Det har nu gått så långt att den stora liberala morgontidningen anklagat den liberala jämställdhetsministern för att vara en ”minister utan politik”. Inom EU frågar sig alltfler varför det förr så ambitiösa Sverige nu sällat sig till jämställdhetsmotståndarna i rådet. Inte minst de europeiska kvinnoorganisationerna är besvikna över att inte längre ha svenskt stöd.

Vad vi vill se är en helt annan politik. Med hjälp av ett kraftfullt åtgärdsprogram i tio punkter vill vi sätta ordentlig fart på jämställdhetsutvecklingen i Sverige och Europa. Det handlar om att inom hela EU värna jobben i offentlig sektor, bygga ut barn- och äldreomsorgen, stärka och jämställdhetssäkra föräldraförsäkringen, göra heltidsarbete till norm, bekämpa diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet, avskaffa sambeskattningen, avskaffa de differentierade pensionsåldrarna, stärka arbetsmiljöarbetet samt stimulera det kvinnliga företagandet. I detta program finns det även en punkt om att genom kvotering öka andelen kvinnor i styrelserummen. Detta är en nödvändighet. Kvotering löser självfallet inte alla problem, men måste finnas med som en del i helheten.

Vi är långtifrån ensamma om denna syn på kvotering. En bred majoritet i Europaparlamentet och flera av regeringarna i Europa tänker likadant. Under 2011 antogs kvoteringslagstiftning i Frankrike, Italien och Belgien. I Spanien och Nederländerna finns det explicita men något mindre strikta regelverk. I Tyskland förs långt gångna diskussioner om att införa obligatorisk kvotering. Mot denna bakgrund blir det hängivna kvoteringsmotståndet från den svenska regeringen än mer anmärkningsvärt.

Det ska noteras att det trots den negativa grundtonen även finns vissa lovande tendenser och referenser i replikerna. Vi stödjer fullt ut kravet på att både en kvinna och en man ska nomineras till poster i Europeiska Centralbankens ledning och välkomnar näringslivsinitiativet ”Battle of numbers”.

Men detta räcker inte för att föra jämställdheten framåt. Vad FP, M och Svenskt Näringsliv – liksom regeringen – förespråkar är inte ens bråkdel av den jämställdhetspolitik som Sverige och Europa skulle behöva. Det är nu mycket hög tid att tänka om och börja ta jämställdhetsfrågan på fullt allvar.

Ylva Johansson (S), vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott

Olle Ludvigsson (S), Europaparlamentariker

Anna Hedh (S), Europaparlamentariker