Läsartext: Spanskt tvåpartisystem mot vägs ände

Det borgerliga regeringspartiet Partido Popular, PP, gick fram som en stormvåg under kommunal- och riksvalen 2010 och 2011 och kunde för ett år sedan bilda sin majoritetsregering. Alla visste att det inte skulle bli lätt för partiet, som tog över när krisen hade visat dig vara djupare än någon kunde ana.

Det började med en rad stora löften om nya jobb, som redan då var den största utmaningen. De lovade att aldrig någonsin sänka pensionerna utan se till att landets pensionärer skulle få sina ökningar enligt ett prisutvecklingsindex. I dag bara ett år efter regeringstillträdet har de inte uppfyllt ett enda av sina många löften.  Arbetslösheten ökar oavbrutet och antalet arbetslösa beräknas uppgå till närmare sju miljoner nästa år.  Det är främst arbetslösheten som gjort att så många inte klarat av att betala sina amorteringar till bankerna och fått lämna sina hem.

Det ingen kunde ana var att regeringen till slut skulle ”TA” av pensionärerna, både årets och nästa års ökningar. Pensionärerna, som är många i Spanien, ansågs vara PP:s säkra väljare.

Missnöjet med den föra regeringen, ledd av socialdemokratiska PSOE, drabbar nu den sittande borgerliga regeringen som i alla undersökningar tappar väljare.  Även PSOE går långsamt neråt på en opinionsskala, medan andra partier ökar i samma takt. Det gäller västerpartiet IU och det nya partiet UPyD. Det senare bildat av en baskisk kvinnlig politiker, Rosa Díez, som tidigare tillhörde PSOE. Hennes parti är det enda verkliga mittenpartiet på riksnivå och är det som växer mest just nu.
 
Men PSOE skall komma tillbaka! Det är vad alla partiets medlemmar kommer att arbeta för inom de närmaste åren. Partiet firade den 2 december 30-årsdagen efter den dag då Felipe González Márquez flyttade in i Palatset Moncloa i Madrid, sedan partiet vunnit valet 1982, med egen majoritet. Socialisterna själva kunde inte tro att det var sant. De flesta blev så otroligt överväldigade.

Bara Felipe och hans närmaste partivänner var beslutsamma och visste att de skulle få de flesta rösterna. De hade arbetat både utanför och inom landet under diktaturen och de kände att de var väl förberedda. Enda motståndaren var faktiskt en splittrad union av högerpartier, UCD, som kallade sig Unión de Centro Democrático. Då, men nu är det annorlunda. Flera partier kommer nu att vara med och bestämma om landets framtid.