Debatt: Stärkt eurosamarbete ligger i Sveriges intresse

I dagarna fyller EU:s inre marknad 20 år. Det som av många beskrevs som en utopi 1985 då kommissionsordförande Jacques Delors la fram en strategi för att genomföra EU:s fyra friheter – varor, kapital, tjänster och personer – blev verklighet den förste januari 1993.  För de EU-medborgare som är födda efter det året så är möjligheten att leva, resa, arbeta, studera, handla och driva affärsverksamhet utan gränser i Europa en självklarhet. Som så ofta i EU-sammanhang är gårdagens utopi dagens verklighet. Men denna framgång tillhör inte historieböckerna. Vår gemensamma marknad är mer relevant än någonsin. Som drivkraft för ekonomisk tillväxt och sysselsättning är den vår främsta tillgång för att möta den ekonomiska krisen. Den är central både för EU:s möjligheter att behålla sin konkurrenskraft och för att möta globaliseringen.

Mycket har åstadkommits sedan 1993 men en hel del återstår att göra. För 2013 är en av EU-kommissionens främsta prioriteringar att lägga förslag som bidrar till ett modernt och fungerande regelverk för inre marknaden. Den inre marknaden och dess förmåga att leverera högre tillväxt och fler jobb hänger dock också nära samman med hur den ekonomiska och monetära unionen, EMU, utvecklas.

I debatten om eurons framtid heter det ofta att EU:s strävan att stärka EMU riskerar att skapa nya barriärer och underminera inre marknaden som EU:s största landvinning. Underförstått i detta resonemang är att EU borde nöja sig med att befästa inre marknaden och lämna diskussionen om en genuin ekonomisk och monetär union dithän. Det vore att göra Europas medborgare och den europeiska ekonomin en stor otjänst.

Den största risken för inre marknaden är inte ett förstärkt EMU. Den ligger istället i att arbetet med att skapa en bättre fungerande valutaunion misslyckas. Inre marknaden och EMU kan inte skiljas åt. Den gemensamma valutan är den logiska förlängningen av den ekonomiska integration som har de fyra friheterna som bas. Om EMU försvagas så påverkar det på sikt även andra delar av det ekonomiska samarbetet. Snöbollseffekten är både politisk och ekonomisk. Vissa politiska strömningar skulle snart börja ifrågasätta viktiga delar av inre marknaden.

Samtidigt innebär krisen att företag på den inre marknaden nu opererar under helt olika omständigheter och att delar av nationsgränsernas begränsningar i praktiken återinrättats som en följd av en mer fragmenterad finansmarknad. Företag på kanske 10 km avstånd men på olika sidor av gränsen möter nu helt olika förutsättningar för att få tillgång till kapital.

Att återställa förtroendet för den europeiska ekonomin är centralt också för att inre marknaden ska fungera som det var tänkt. Detta kan inte göras utan en tydlig politisk vilja för ett starkare och fördjupat EMU med bankunionen som en viktig grundsten.

Även utanför eurosamarbetet påverkas Sverige av den utveckling och det närmare samarbetet som nu växer fram. Ett förstärkt ekonomiskt och politiskt samarbete inom EMU ligger dessutom i Sveriges intresse. Varje steg som tas för att stärka EMU bidrar till att återskapa stabilitet på inre marknaden och därmed bättre förutsättningar för fler jobb och ökad tillväxt.  Arbetet med att stärka EMU får dock inte ske på bekostnad av den inre marknaden. Detta kommer vara vägledande i alla förslag som EU-kommissionen lägger.  Och för varje nytt förslag står det öppet för icke-euroländer att ansluta sig. Bankunionen är det mest aktuella exemplet.

Ett stärkt EMU är inte bara en förutsättning för ett livskraftigt euroområde utan även för fortsatt positiv utveckling av den inre marknaden. En genuin ekonomisk och monetär union är inte ett hot mot den inre marknaden, utan förutsättningen för dess framtida utveckling.

Pierre Schellekens
Chef för EU-kommissionen i Sverige