Debatt: Allvarliga brister i medlemsländernas EU-budget

Jag röstade ja till Europaparlamentets resolution om långtidsbudgeten av flera skäl. Det viktigaste är att rådsförslaget från i februari fortfarande har allvarliga brister. I förhållande till kommissionens förslag har man skurit för mycket i det allra viktigaste – de EU-program som investerar i tillväxt och jobb. Det är visserligen mer pengar än vad som finns idag på de områdena, men ändå helt otillräckligt för att motsvara de ambitioner rådet självt ihop med parlamentet har dragit upp i Europa 2020-strategin för hållbar tillväxt, främst inom forskning, utbildning och infrastruktur, men också på exempelvis klimatområdet.

Många kritiska röster har också noterat orimliga nedskärningar i utvecklingsbiståndet, just när EUs insats behövs som mest för att vi ska kunna ge ett effektivt bidrag till förverkligandet av FNs millenniemål, det vill säga i första hand seriös global fattigdomsbekämpning.

Regeringarna berömmer sig av att ha skurit i jordbrukspolitiken CAP, och det är sant – men dessvärre mest på fel ställen. Jämfört med kommissionens förslag har man skurit mer i de offensiva programmen för landsbygdsutveckling än i de mest skadliga delarna av politiken, direktstöden till jordägarna – och dessutom på ett sätt som kommer att drabba svensk landsbygd särskilt illa, enligt de bedömningar jag har sett.

Därutöver fokuserar parlamentets förhandlingsmandat främst på några viktiga saker:

• Att lösa problemet med att EU inte kan betala sina räkningar. Det håller på att skapa en underskottsbudget – förbjudet enligt fördraget – och dessutom en allvarlig förtroendekris på tunga områden som forsknings- och utbildningsprogrammen. Vilken forskare vågar ge sig in i EU-stödda forskningsprojekt om man riskerar att inte få betalt? Och vilken student, vilket universitet, vågar ge sig på Erasmus-utbyte om man riskerar att inte få sin ersättning från EU?
   
• Att vi får en mer flexibel budget. Långtidsbudgeten gäller i sju år. Det borde vara uppenbart att vi inte nu kan avgöra vilka prioriteringar som är viktigast 2018-2020. Därför behövs ett bindande beslut om att revidera budgeten under perioden.

Min största tveksamhet, och – tror jag – orsaken till att de flesta svenska ledamöter röstade nej är att mandatet nämner en utfasning av rabattsystemet. Detta siktar dock inte på att riva upp rådets överenskommelse om rabatterna, utan är ett mer principiellt krav om översyn för framtiden, som jag dessutom bedömer är mycket förhandlingsbart.

Alltså – jag vill självklart undvika budgetkris och kunna rösta ja till långtidsbudgeten. Men  eftersom rådet självt har inbjudit till förhandlingar med EU-parlamentet skulle nog inget parlament med självaktning tacka nej till en sådan invit. Nu krävs att medlemsstaterna är beredda till en seriös förhandling, så att vi kan undvika en konflikt som skulle kunna hota den svenska rabatten, som är tidsbegränsad till och med 2013.
 
Göran Färm (S)
Europaparlamentariker