Läsartext: Europeiska makthavare känner marken skaka

Dagens europeiska makthavare känner marken skaka. Det handlar inte bara om Europavalet och en ny mandatperiod för kommissionen om ett drygt år. Det handlar om ett skifte i vem som ska påverka EU.

De traditionella strukturerna utmanas av folkrörelser som kan utnyttja den inre marknaden för att ta sin lokala kamp vidare ut i Europa. Det startar hos det civila samhället, inte hos de politiska partierna.

Det civila samhället, förenings- och organisationslivet är på väg att ta på sig rollen som européernas röst i EU. Lokala initiativ har börjat se nyttan av att exporteras till EU-nivå och få en helt annan tyngd. Det kan gälla antidopingskamp, nätverk av unga entreprenörer eller att alla synskadade européer ska få chansen till självständighet genom en egen ledarhund.

Den italienske ledaren Beppe Grillo är inte den ende, men han är kanske det tydligaste exemplet just nu: Hans folkrörelse är inget traditionellt politiskt parti. Hans löfte om förnyelse har redan besannats genom att Femstjärnerörelsen har gjort det italienska parlamentet 20 år yngre och kvinnligare.

I Bryssel ryser man över hans politiska program: Folkomröstning om euron är inget man vinner poäng på runt Schumanrondellen. Grillo har utmålats som en maktgalen envåldshärskare, som inte tål motsägelser.

Min gissning är att Grillo kommer att följas av flera utmanare av det politiska etablissemanget.

I grannlandet Schweiz, som näppe är känt för sin kamp på barrikaderna, så vinner en företagares kampanj mot bankchefernas excesser, till att en folkomröstning ska begränsa lönerna.

Överallt i Europa ser vi tecken på att de traditionella strukturerna och partipolitiken inte klarar att fånga upp medborgarnas ilska. De klarar inte att omvandla den till väljarsympati.

Förnyelsen kommer ofta nog inte från partipolitiken. Den kommer från lokala initiativ som i Europa kan byggas till en mäktig rörelse. Tänk bara vad vargens jägare eller försvarare kan göra på europeisk nivå, genom att bygga ett nätverk över gränserna. Vargfrågan känns igen i många europeiska länder och konflikterna är likartade.

Det civila samhället har fått verktyg för detta: Lissabonfördraget kräver att EU-kommissionen lyssnar och tar till sig det civila samhällets ståndpunkter. Dessutom kan det använda sig av medborgarinitiativet, som för första gången ger medborgarna rätt att med tillräcklig tyngd bakom sig samla underskrifter till att kräva ett nytt lagförslag.

Den institution som har representerat civila samhället i Bryssel, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, EESK, är endast rådgivande. Den har under den avgående ordföranden, svensken Staffan Nilssons mandat, utvecklats från att vara en rätt träig och sluten rådgivande klubb för arbetsgivare och fack samt konsument- och jordbrukarrörelsen till att bli en livlig mötesplats som kommissionens tunga spelare använder som en arena för att skicka försöksballonger för sina idéer inför en publik som är vänligt sinnad.  

Det är givetvis svårt för en motståndsrörelse att behålla sin fräschör och inte svika sina ideal, samtidigt som man måste klara av att agera inom det system som man har lovat ska reformeras.

Det är inte omöjligt. De gröna i Tyskland klarade det och har skrivit dagordningen. När förbundskansler Angela Merkel beslutade om kärnkraftsavvecklingen så kunde hon luta sig mot de grönas gamla vallöfte.

Europaparlament har fått ny makt och använder den oblygt, vilket inte minst Londons finanscentrum fick erfara, när parlamentet drev igenom ett bonustak för bankcheferna. De röstade också igenom en radikal reform av fiskeripolitiken, som har applåderats av miljörörelser över hela världen.

Det är två exempel på att EU-parlamentet tar för sig av sin makt. För att de direktvalda ledamöterna ska vinna erkännande och trovärdighet, måste dock valdeltagandet öka i valet 2014. Det går inte utan att engagera det civila samhället.

Emily von Sydow
Bryssel
Författare till en ny guidebok för hur civila samhället ska påverka i EU: Civil society and democracy
The citizens’ shortcut to the EU