Debatt: Allt färre politiker försvarar Europatanken

Förtroendet för EU har fallit kraftigt. Det visade en Eurobarometer nyligen. I de sex största länderna är trenden mycket tydlig. Numera saknar 72 procent av spanjorerna tilltro till EU, att jämföra med 23 procent år 2007.

Siffrorna är inte förvånande. Den ekonomiska krisen har satt sina spår. Sparpaket efter sparpaket pressas igenom utan tillräcklig diskussion. Beslutsfattarna i Bryssel är långt borta från medborgarna.

Bristen på förtroende minskar EU:s möjligheter som global aktör. Det var en utveckling som Anna Lindh varnade för under sin tid som utrikesminister.

”Den stora risken för EU:s framtid är inte att utvidgningen kommer att försvaga samarbetet”, skrev hon år 2000. ”Det är att medborgarnas förtroende kommer att minska ännu mer.”

Sedan dess har EU fått tretton nya medlemmar. Det har inte hindrat unionen från att ta beslut och vidga samarbetet till fler områden. Kritikerna av utvidgningen hade fel.

Nu håller trenden på att vända. Inte därför att EU får fler medlemmar, utan för att färre och färre ledande politiker vågar försvara Europatanken inför en alltmer skeptisk opinion.

Främlingsfientliga partier växer och utgör regeringsunderlag i ett antal europeiska länder. De hämtar sin grogrund ur ökade sociala spänningar, på det sätt som Anna Lindh varnade för redan år 2000.

En av EU:s styrkor är förmågan att ta gemensamma beslut som löser gränsöverskridande problem, skrev hon då. Men det finns också en paradox i det. I en globaliserad ekonomi måste många beslut tas på internationell nivå för att vara effektiva. Samtidigt blir då avståndet till medborgarna längre och de kan lätt känna sig isolerade från det politiska beslutsfattandet.

Svaret på dagens förtroendekris kan knappast vara en abstrakt debatt om institutionella förändringar. Det måste utgå från medborgarnas vardag och visa hur EU kan bidra till konkreta förbättringar.

För Anna Lindh var människorna i centrum. När hon talade på Första maj 2003 fick 12-åriga Ali symbolisera krigets offer i Irak, barnet Abd dödandet på Västbanken, flickan Dangoule sexslavhandeln från Baltikum till Sverige.

Utmaningarna i Mellanöstern och på Balkan finns kvar. Nordafrika har tillkommit på dagordningen. Andra fortsätter Anna Lindhs kamp mot sexslavhandeln. Men när förtroendet för EU minskar blir det svårare att stärka EU:s förmåga att agera internationellt.

Idag går trenden snarare mot åternationalisering av EU:s befogenheter. Både den brittiska och nederländska regeringen driver denna linje. De har stöd av många andra. I Storbritannien förbereds till och med en folkomröstning om medlemskapet.

Som miljöminister lärde Anna Lindh sig att använda EU för att nå framgångar som var viktiga för medborgarna. Hon fick igenom en strategi mot försurningen, tuffare krav på bilars utsläpp och ett nytt sätt att minska riskerna med kemikalier.

Det gav trovärdighet när hon blev utrikesminister. När EU diskuterade en ny konstitution instämde Anna Lindh med den spanske sociologen Manuel Castells tankar om projektidentitet. Det går inte att bygga nya institutioner utan att medborgarna först ser framsteg på områden som är viktiga för dem, menade hon:  ”Låt oss inte göra stora europeiska revolutioner. Låt oss ta steg för steg, så att medborgarna kan följa med och stödja EU, också som en global aktör.”

Alltför få av dagens svenska politiker är lika tydliga som Anna Lindh. Europadebatten behöver fler röster som visar samarbetets möjligheter och berättar varför EU är bra för medborgarna. Annars kommer förtroendet att minska ännu mer och EU förlorar sin förmåga att vara en stark global aktör.

Mats Engström
Författare till boken ”Anna Lindh och det nya Europa”, tidigare medarbetare till Anna Lindh.

Anna Lindh (S) var Sveriges miljöminister 1994-1998 och utrikesminister 1998-2003. Hon dog 11 september 2003 i sviterna efter ett knivdåd i centrala Stockholm dagen innan.