Debatt: Isabella Lövin måste tåla granskning

Det finns ett gammalt uttryck som lyder att det finns två saker man inte vill veta hur de tillverkas: korv, och lagar. Det är ett roligt, men i grunden felaktigt sätt att beskriva hur en demokratisk process måste gå till.

Syftet med min rapport var inte att ge väljarna rekommendationer om hur de ska rösta, utan ge en inblick i hur det parlamentariska arbetet fungerar i Bryssel. Det handlar inte om att brännmärka den som ingår kompromisser – något annat arbetssätt finns inte - utan om att granska hur dessa kompromisser överensstämmer med den politik som företrädarna kommunicerar på hemmaplan.

För att göra denna granskning har jag dels skickat ut en enkät – som bland andra Isabella Lövin har svarat på (vilket gör påståendet att jag inte har varit i kontakt med henne mycket märkligt) dels tittat på parlamentarikernas röstförklaringar och debattinlägg. Jag har också läst mängder med artiklar och intervjuer, där flera bekräftar bilden av Lövin som något av en enfrågerörelse.  Utöver detta har jag tittat på hur parlamentarikerna faktiskt har röstat, på www.votewatch.eu.

Det finns grundläggande skillnader i hur den gröna gruppen i Europaparlamentet förhåller sig till EU-samarbetet i förhållande till de – visserligen dubbla – signaler som Miljöpartiet kommunicerar nationellt.

Ett nationellt partiprogram formuleras i syfte att maximera valresultatet i ett nationellt val. De europeiska partigruppernas program syftar till att bilda ett ramverk för positioner som ska kunna fungera i tjugoåtta medlemsländer. Att som Lövin samtidigt hävda att denna spänning inte existerar – ”vi tycker faktiskt likadant” – och ändå insistera på att hon alltid följer det nationella programmet är orimligt. Och osant.

Här är några exempel:       

• I juni 2013 röstade Lövin för ett betänkande om bostadspolitik författat av gruppkollegan Karima Delli, något som dels ligger utanför EU:s kompetens, dels innehöll skrivningar som går emot den svenska principen om bostadsbidrag snarare än ”fattighus” av det slag som gäller i andra medlemsländer.·        

• Inom jordbrukspolitiken har Lövin röstat för en förlängning av interventionspriserna på mjölk i syfte att hålla uppe priserna. Hon har även stött sänkta trösklar för medfinansiering i syfte att göra det lättare att fler länder att ta del av jordbruksstöden.  Varför det; om nu jordbrukspolitiken är ett område som Miljöpartiet generellt ställer sig så kritiskt till?·        

• I budgetförslaget 2011 röstade både Lövin och Carl Schlyter för att öka stödet till ”sysselsättningsåtgärder” – även detta en i huvudsak nationell kompetens - och öppna för annan finansiering än medlemsavgifter- något som alla Bryssellitterata människor vet innebär egna medel. Denna mycket expansiva budget röstade också Lövin i sin helhet för, till skillnad från partikamraten Schlyter.

På senare tid har bristen på granskning av Miljöpartiet och dess politik varit hett omdebatterad. Lövins replik understryker onekligen bilden av att partiets företrädare har lite erfarenhet av att ifrågasättas det minsta. För man ska vara bra ömhudad för att bli ”förolämpad” av att beskrivas som en framgångsrik expert i en rapport, och för att någon påtalar att det är i avvägningen mellan principfasthet och pragmatism som denna framgång ligger.

Väljarna får själva avgöra huruvida respekten för Lövins fiskepolitiska policysegrar minskar av att vi diskuterar hur de uppnåtts. 

Karin Svanborg-Sjövall