Debatt: Partierna måste förtydliga sin EU-politik

Kan en enskild ledamot uträtta något i Bryssel? Svaret beror i stor utsträckning på hur hon förhåller sig till sin europeiska partigrupp – och till sitt nationella partiprogram. 

I den första rapporten av två: Vägmästarna – vem gör skillnad i Europaparlamentet? (Timbro) har jag granskat hur de svenskar som sitter i parlamentets vågmästargrupper: den liberala gruppen (ALDE) och den gröna, har agerat under den nuvarande mandatperioden. 

Min slutsats är att de mest framgångsrika parlamentarikerna kan delas in i två kategorier: 

1.    Fullblodspolitikern, som väljer att utnyttja det i svensk jämförelse generösa manöverutrymme som enskilda politiker har i EP för att i sin helhet försöka förändra EU i en given ideologisk riktning. I den här kategorin finns det flera svenska parlamentariker som utmärker sig, som exempelvis Cecilia Wikström (FP) som bland annat har ansvarat för delar av den gemensamma asylpolitiken.

2.  ”Experten”, som är fullblodspolitikerns motsats. Här utmärker sig framförallt Isabella Lövin (MP) och Amelia Andersdotter (PP) som båda har spelat en avgörande roll för bland annat fiskeripolitiken och det nedskjutna ACTA-avtalet. De har koncentrerat all sin energi på ett litet antal frågor där de har blivit parlamentets experter. Detta har resulterat i viktiga policysegrar – men till priset av att de i utbyte har röstat lojalt med en grön grupp som är uttalat federalistisk.

För en EU-positiv miljöpartiväljare kan Isabella Lövins enfrågestrategi vara ett pris värt att betala. För den som lägger sin röst på Miljöpartiet i tron att det är till stöd för en restriktiv syn på överstatlighet är priset rimligtvis högt.

Piratpartiet har hela tiden varit öppna med vad de själva beskriver som en kohandels- strategi: man valde att gå med i den grupp som accepterade Piratpartiets syn i främst frågan om fildelning, i utbyte mot att man agerade lojalt i de flesta andra omröstningar.

Någon sådan transparens visade inte Miljöpartiet i den förra valrörelsen. Man marknadsförde en expert på fiskefrågan – Isabella Lövin – och lovade att hon skulle förändra EU:s politik på området. Det har hon gjort: när parlamentarikerna själva får ange vem som har varit mest framgångsrik under mandatperioden är det Lövins namn som nämns oftast. För den som är intresserad av annat än fiskefrågor är det dock svårt att veta vad man i övrigt har legitimerat för politik.

Detta ställer upp ett intressant dilemma. Å ena sidan gör den politiker som drivs av ett ideologiskt patos väljarna en stor tjänst: man vet på ett ungefär hur Cecilia Wikström kommer att rösta i ett stort antal frågor som hon aldrig har uttryckt en ståndpunkt i. Å andra sidan minskar hennes chanser att faktiskt få genomslag för sin politik, ju mer konfliktorienterad och principfast hon väljer att vara i ett parlament som helt bygger på förhandlingar.

Omvänt gäller att den som väljer ett fåtal strider och utkämpar dem fullt ut sannolikt har större chanser att vinna dem. Å andra sidan förutsätter det en kohandel om snart sagt alla andra frågor som parlamentet har att rösta om.  Det gör det väldigt svårt att utkräva ansvar - både som väljare och som journalist – och innebär att det är omöjligt att veta vilken politik utöver profilfrågorna som en politiker är beredd att legitimera.

Inför valet skulle vi därför behöva en både mer ideologisk och sakfrågeorienterad valrörelse. Vi behöver få veta mer om vilka sakfrågor partierna vill driva- men också mer om hur kandidaterna avser driva dem.  

Karin Svanborg-Sjövall

Projektledare på Timbro och författare till den nya rapporten Vågmästarna: Vem gör skillnad i Europaparlamentet?