Debatt: Tjänstemän styr alltjämt EU


En vanlig uppfattning bland vissa opinionsbildare är att EU-parlamentets politiska inflytande ökat påtagligt. Och kanske är EU-valet viktigare än riksdagsvalet. Detta tack vare att parlamentet fått mer av medbeslutanderätt tillsammans med ländernas regeringar, vilket är sant.

Men frågan måste problematiseras. EU-parlamentet har faktiskt inga exklusiva befogenheter att föreslå och stifta lagar som nationella parlament har.

Efter ett riksdagsval kan en ny majoritet fatta beslut om reformer som kan sättas i sjön ganska omgående. Att ändra en EU-lag kräver att kommissionen är med på noterna, något som i bästa fall kan ta åratal.

Sajten EUobserver har undersökt hur medbeslutandet fungerar i praktiken.

EU-kommissionen har ensamrätt på att utarbeta förslag till lagar. Först efter det startar processen. EU-parlamentets berörda utskott kommer överens om en förhandlingskompromiss, oftast mellan den kristdemokratiska högern, socialdemokraterna och liberalerna.

Men under tiden så möts kommissionen och EU-landsambassadernas tjänstemän(kallas Coreper) i slutna överläggningar. Kommissionen är mån om att arbetsgrupperna inom Coreper ska bli eniga. Då undviker man att frågan når de nationella regeringarna för beslut. Och oftast lyckas kommissionen med sina påtryckningar.

Därefter samlas representanter för parterna i så kallade trialogförhandlingar. Dessa möten är hemliga och saknar protokoll.

Två starka tjänstemannagrupper står således eniga mot den svagaste parten, Europaparlamentet, som blir något av en Svarte Petter i spelet.

Kommissionen har alla fördelar på hand, de har en mycket stark stab med experter och tjänstemän, något som EU-parlamentet saknar. Inte sällan tar trialogförhandlingarna 5-10 minuter. Det kan gälla priset på mjölk eller en revidering av typ hissdirektivet. EU-parlamentets företrädare kan få in några ord här eller där. Eller stryka en icke nödvändig punkt.

Trots vissa undantag så landar ändå huvudsakligen besluten i enlighet medkommissionens linje.

I kontroversiella frågor, där meningsskiljaktigheterna är stora mellan länderna, eller där lobbyisterna varit på hugget, så kan förhandlingarna bli mer utdragna. Och leder tyvärr ofta till längre och otydligare texter, som senare i verkligheten ändå kanske måste tolkas av EU:s domstol.

Ett exempel på ett sådant komplext ärende, som nu kommer upp vid aprilsessionen, är genomförandet av direktiv 96/71 (Utstationeringsdirektivet). Detta är knappast en lättsmält text för enbyggnadsarbetare, och kan tolkas på lite olika sätt.

Viktigare är vad kompromissen inte innehåller; absolut likabehandling på arbetsmarknaden och ett socialt protokoll som slår ut marknadsfriheterna vid konflikter på den inre marknaden.

Därefter traskar EU-parlamentets föredragande tillbaka till sitt utskott och i full offentlighet konstaterar att kompromissen mellan höger ochvänster har hållit måttet i de slutna förhandlingarna.

Majoriteten av parlamentarikerna har inte en aning om vad som diskuterats i de hemliga förhandlingarna. Detta system försvårar även förmedlemsländerna att få reda på vad som rört sig bakom gardinerna i de slutna rummen.

Cirka 90 procent av medbeslutandelagarna antas i EU-parlamentet vid första behandlingen. Och 95-96 procent av socialdemokraterna, den kristdemokratiska högern och liberalerna röstar ja till alla förslag i slutändan. Detta redovisar sajten Vote Watch som följt de registrerade omröstningarna under mandatperioden.

Vänstergruppens ledamöter är mer motvilliga till att kompromissa bortfrågor de gått till val på.

Så trots att EU-parlamentet fått delta i flera, ofta detaljerade, lagstiftningsfrågor så kvarstår faktum att det är tjänstemännen som styr över lagstiftningsprocessen i EU.

EU-parlamentets exklusiva makt är huvudsakligen negativ och begränsad. De har makt att sänka ett förslag vid den tredje behandlingsomgången, något som mig veterligt endast har hänt en enda gång under mandatperioden. Den kanske viktigaste exklusiva makten som parlamentet har är att kunna tacka nej till internationella avtal, typ ACTA.

Under kommande mandatperiod kommer handelsavtalet mellan EU och USA att avhandlas. Avtalet kan få förödande konsekvenser för medlemsländerna om stora internationella företag ges rätt att stämma och underkänna länders demokratiska beslut. Detta kan bli den viktigaste frågan under mandatperioden.

Men att som vissa opinionsbildare gör, likställa EU-parlamentet med nationella parlament, leder helt enkelt fel.

Billy Eriksson
Tidigare politisk rådgivare för Vänsterpartiet i EU-parlamentet.