Debatt: EU:s finansministrar måste tillmötesgå det grekiska folket

Grekland står av naturliga skäl högt på agendan när EU:s finansministrar idag måndag sammanträder i Bryssel. Trots att Greklands krav inte på något vis är revolutionära kan olyckskorparna inte sluta kraxa.

Haralampos Karatzas är en av dessa olyckskorpar. I sin artikel (Europaportalen 11/2) menar han att Grekland målat in sig i ett hörn. Sanningen är att det är EU:s politik som målat in oss alla i ett hörn och de enda som har förslag för att ta oss ur detta är Europas vänster.

Vi befinner oss mitt i den största ekonomiska och sociala krisen i Europa sedan andra världskrigets slut.  Grekland har drabbats värst av alla. Åt detta ägnar Karatzas inte en rad. Hans bekymmer är istället att den nya folkvalda regeringen kräver lättnader i skuldbetalningarna.

Eurogruppschefen Jeroen Dijsselbloem är en annan olyckskorp. Hans problem är att den grekiska regeringen har för höga ambitioner. Det klingar lika illa som när Fredrik Reinfeldt varnade oss för att ha stora visioner. Och det visar på högerns rädsla.

Åtstramningsprogrammen, vars syfte är att rädda banker, har inneburit extrema nedskärningar. Det är uppenbart att denna medicin inte fungerat. Greklands statsskuld har ökat från 125 procent till extrema 175 procent. Grekisk BNP har minskat med nästan 30 procent. Resultatet är massarbetslöshet och fattigdom.

Regeringspartiet Syriza vill nu skapa utrymme för att få hjulen att rulla igen. Deras visioner och ambitioner handlar om att skapa drägliga liv för vanliga människor. Det mest naturliga vore att skriva av en del av skulden och omstrukturera den.

Att skriva ned skulder kan inte beskrivas som någon revolutionär vänsterpolitik. Phillipe Legrain, brittisk ekonom och tidigare rådgivare till förre EU-kommissionsordföranden Barosso, argumenterade för skuldlättnader i Svenska Dagbladet (4/2). Han skrev; ”det är ett tecken på vilken oreda som råder i eurozonen, när de enda partier som kräver den skuldavskrivning som landet så desperat behöver finns på de politiska ytterkanterna. Var finns de förnuftiga liberala rösterna?”

En annan icke-socialist som talat klarspråk är USA:s president Barack Obama. I en intervju med CNN om situationen i Grekland sa han; ”det bästa sättet att minska underskott och komma tillbaka till sunda finanser är tillväxt. Man kan inte fortsätta ansätta länder som är i mitten av en depression.”

Men för EU:s politiska elit är detta en ideologisk prestigefråga. Om man gör som Obama och Legrain föreslår så erkänner man samtidigt att åtstramningspolitiken har misslyckats. Och då måste man ge upp dess syfte: privatiseringar, avregleringar och försämringar av arbetsrätten.

Vi kan nu bara hoppas att EU:s finansministrar tar situationen på allvar och lägger prestigen åt sidan. Det är dags att sluta behandla Syriza och andra växande vänsterpartier som populistiska uppkomlingar och istället ta deras politiska mod och alternativ på allvar. De företräder miljontals människor och de är en maktfaktor man inte kan eller bör blunda för.

Syrizas systerparti Podemos är största Spanska parti i alla opinionsmätningar. I höst går Spanien till val. Det är ett av EU:s största medlemsländer. Och nästa år kan vänsterpartiet Sinn Féin vinna de irländska valen. En ny politisk karta växer fram i EU. Den ekonomiska nyliberalismen har visat att den inte fungerar. Den har verkligen målat in EU i ett hörn av ökade klassklyftor, fattigdom och ekonomisk stagnation.

Jag skönjer en politisk vår i Europa. En tid där vi på allvar kan prata om vilken politik som krävs för ökad solidaritet, välfärd, och jämlikhet.

Malin Björk,
EU-parlamentariker Vänsterpartiet.