Debatt: Fyra förlorade år för Sveriges EU-samarbete

Vi kan snart summera fyra år av den socialdemokratiskt ledda regeringens EU-politik. S och Mp:s obefintliga gemensamma förberedelser inför förra valet har visat sig på område efter område, så även i EU-politiken. Stefan Lövens regering har utmärkt sig av en undermålig hantering av riksdagens EU-arbete och därmed ett passivt svenskt agerande i det viktiga EU-samarbetet. 

Redan när Löfven hösten 2014 presenterade sin regering stod det klart att han inte prioriterade EU, trots det långtgående inflytande samarbetet har över Sveriges utveckling. Löfven valde att inte utnämna någon EU-minister och regeringen fick under sina första två år ovanligt mycket kritik i Konstitutionsutskottet för sin hantering av EU-frågorna. Det var antagligen en stark bidragande orsak till att Löfven våren 2016 utnämnde Ann Linde till EU-minister. Tyvärr har ingen större förbättring skett sen dess.

Riksdagsförankringen är inte endast ett informationstillfälle utan regeringen måste, enligt riksdagsordningen, ha stöd i riksdagen för hur den ska ställa sig inför beslut och förhandlingar i EU:s ministerråd. Under mandatperioden har vagt formulerade svenska ställningstaganden och undermålig bakgrundsinformation varit standard när EU-frågorna ska förankras. Vi har istället sett ett passivt ”följa strömmen-agerande”. Denna bristfälliga förankringsprocess är hela regeringens ansvar, men borde ytterst vara en angelägenhet för EU-ministern att göra något åt. 

Tydliga exempel

Migrationspolitiken är ett tydligt exempel på detta, där regeringspartierna inte kunnat enas om vad Sverige ska tycka kring viktiga delar i EU:s asylpaket som förhandlats i snart två år. Ett annat exempel är det nyligen beslutade försvarssamarbetet, Pesco. Sveriges regering står passivt vid sidan om när samarbetets utformning förhandlas och agerar när det endast återstår att säga ja och nej för svenskt deltagande. Ytterligare ett exempel är när regler för skogen inom EU:s klimatpolitik skulle förhandlas. Regeringen satt tyst vid förhandlingsbordet oförmögna att enas om en svensk position.

Vi moderater har tillsammans med Alliansen tvingats driva regeringen framför oss i flera för Sverige mycket viktiga frågor. 

Den enda fråga som regeringen drivit med emfas (och framgång) denna mandatperiod har varit inrättandet av en social pelare. Traditionellt har svenska regeringar månat om ett brett parlamentariskt stöd över blockgränserna i avgörande EU-frågor men beslutet om en social pelare drevs igenom med  ett anmärkningsvärt svagt stöd i Sveriges riksdag.

Sverige utanför

När Storbritannien lämnar unionen förlorar Sverige sin närmaste partner. Inom en rad olika sakfrågor ser vi hur likasinnade länder som exempelvis Danmark, Finland och Nederländerna gått samman för gemensamt agerande där Sverige inte deltagit. Tyvärr har vi inte sett några tecken på att Sveriges EU-minister prioriterat att bygga upp nya allianser och relationer för gemensamma positioner med nya vänner i unionen. 

Löfvens och Lindes hanterande av EU-frågor har tyvärr inneburit snart fyra förlorade år för Sveriges EU-samarbete. 

Vi vet vad som krävs

Moderaterna vet vad som krävs för att samordna svenska ståndpunkter i EU-frågor, stora som små. Alliansregeringen samordnade under åtta år fyra partiers åsikter i en tydlig svensk ståndpunkt. Det kräver hårt och strukturerat arbete kombinerat med en vilja att komma överens. När regeringspartierna istället duckar i svåra frågor leder det till att svenskt inflytande i EU försvagas. Det vill en kommande alliansregering ändra på.

Karin Enström (M)
Riksdagsledamot och gruppledare för Moderaterna i EU-nämnden.