Debatt: Debatt: Ann Linde måste fördöma Georgiens regim

I tisdags stormade beväpnad kravallpolis högkvarteret för Georgiens ledande oppositionsparti på regeringens direkta uppdrag. Syftet var att fängsla oppositionsledaren Nika Melia. Det var ett led i en politik som präglat landet sedan den nuvarande regeringen, styrd från skuggorna av oligarken Bidzina Ivanisjvili och med förmögenhet från Ryssland, tillträdde 2012. 

Sedan dess har det blivit normaliserat att arrestera oppositionsledare, utan anklagelser och rättegång. Ministrar som hotar oppositionen med straff och fängelse, polisrazzior mot oppositionspolitiker, myndigheters trakasserier mot oppositionens företrädare nationellt och lokalt samt valfusk. Samtidigt arresterar man med brutalt våld, precis som i Belarus, fredliga demonstranter.

Jag har personligen lyssnat till ministrar i den regering som formats av Ivanisjvilis parti Georgisk dröm, vilket är ett namn som får sägas vara en omskrivning av vägen mot despoti. Jag har besökt oppositionsledare, fängslade utan någon skriftlig anklagelse och häktade utan förhandling. Jag har talat med domare i högsta domstolen som beklagat sig över att de av regeringen tvingas tillämpa selektiv rättvisa, där regeringens lag gäller för oppositionen, men ingen lag gäller för regeringen. 

Rosenrevolutionen 
Efter den rosenrevolutionen 2003 började en period av marknadsekonomiska reformer och kamp mot korruption under den dåvarande presidenten Micheil Saakasjvili. Det ledde till en stabilare demokrati och snabbt växande välstånd. I internationella index över korruption hamnade Georgien snabbt allt bättre till.

Kampen mot korruptionen väckte däremot många fiender; inom polis och industri samt bland oligarker som är vana vid att få sin vilja igenom. Denna internationella framgångssaga bröts 2012 med en regering som först under oligarken Ivanisjvili och sedan med denne i skuggorna, utsåg oppositionen till landets fiende och använde sin makt för att bekämpa den. 

Vill tillhöra Europa
Visionen om att tillhöra Europa, eftersom man själva anser sig tillhöra det riktigt gamla Europa har varit styrande för georgisk politik även under denna regering, trots att den flörtat med ryska intressen, legitimering av Stalin och hat mot homosexuella. Den visionen har lett till att oppositionsledare och andra politiska fångar frisläppts efter europeiska krav.

I slutet av förra veckan avgick landets dåvarande premiärminister eftersom han inte ville medverka till att fängsla oppositionsledaren. I måndags utnämndes då en ny premiärminister och i tisdags morse stormades oppositionens partihögkvarter av kravallpolisen. Så ser början ut på den väg som vi sett har lett till dagens Belarus. Så såg det ut i Ukraina innan demokratins krafter vann på Majdantorget. 

Ann Linde måste agera
När Ann Linde i onsdags läste upp regeringens utrikesdeklaration, med perspektivet att hon nu också är ordförande för OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) nämnde hon inte med ett ord hur den georgiska regeringen systematiskt underminerar demokratin. Inte med ett ord fördömde hon stormningen av oppositionens högkvarter dagen innan och inte ett ord om att oppositionsledaren i ett europeiskt land som EU har ett fördjupat samarbetsavtal med fängslats. 

Ska man stoppa en utveckling där demokratin i Georgien bryts sönder måste man säga ifrån. Som svensk utrikesminister, som en av utrikesministrarna i EU och som ordförande för den europeiska organisation som ska bevara fred och säkerhet. Annars underminerar man fred och säkerhet. Ukraina och Belarus är tydliga exempel. 

Är man istället tyst handlar det inte tyst diplomati, utan om blind politik. Ann Linde måste ta bladet från munnen och säga ifrån när demokratin bryts sönder i Georgien. 

Gunnar Hökmark

Ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare
Europaparlamentariker.