Debatt: Debatt: Behåll det svenska handlingsutrymmet – strunta i euron

Nu dyker de som pläderar för att Sverige ska byta kronan mot eurona upp allt oftare. Under de snart 20 år som gått sedan folkomröstning 2003 har de legat lågt. Hur har de använt tiden för att fila på sina argument? Inte alls är slutsatsen eftersom sakargumentet fortfarande uteblir. Här kommer tre exempel.

ECB håller euron under armarna

Om Jonas Fryklunds syn (SvD 21-10-28) är Svenskt Näringslivs bör dess medlemmar dra öronen åt sig. Hans beskrivningar är inte bara helt felaktiga, de visar att han inte förstår varför till exempel euron överlevt. Det beror nämligen inte på hur väl den fungerat utan för att det har skett massiva ingrepp från ECB och gigantiska kostnader har lagts på EU:s skattebetalare både direkt och i en intecknad framtid. Och nej, euron har ”inte klarat sig bättre än förväntat”. Tvärtom. Financial Times respekterade EU-expert Martin Wolf anser att ”eurozonen är inte och kommer förmodligen aldrig att bli en optimal valutaunion” vilket är en korrekt analys. Fryklunds bedömning om ”minskade asymmetriska kriser” bortser från det fundamentala att en asymmetrisk chock som drabbar Sverige är till sin art överraskande – därav ordet chock – och asymmetrisk för att den inte drabbar alla.

Svenskt inflytande blir inte större

Fredrik Johanssons argumentation varför vi ska ansluta oss till euron (SvD, 21-10-09) är också tunn. Han pekar på att när (notera: inte ”om”) utvecklingen inom EU går mot svenska intressen hade vi tidigare en bundsförvant, Storbritannien. Nu tycker Johansson att vi i stället ska liera oss med eurozonen under antagandet att vi då skulle bli lyssnade på och därmed påverkar skeendena. Vi blir dock inte mer lyssnade på än våra cirka två procents röststyrka ger. Och det är i tider med ökande förväntade försämringar som det är centralt att ha en egen penning- och finanspolitik. Och varför skulle klimatet, migrationen och stormaktsambitionerna från Kina och Ryssland utvecklas på ett bättre sätt för Sverige om vi går över till euron?

Majoriteten inte alltid rätt

Ambassadörerna Sven-Olof Petersson och Mats Ringborg (DN 22-01-02) tycker att sällskapet är viktigare än om det är rätt eller fel att byta kronan mot euron. Kan det någonsin vara ett starkt argument att många intar samma hållning? När fick majoriteten definitionsmässigt rätt? De nämner baltstaterna men inte det självklara att dessa kvickt anslöt sig till euron för att öka sina chanser att få hjälp av EU om ryssen anfaller. Vi är ännu inte i det läget. Det oroväckande med Peterssons och Ringborgs argumentation är att de verkar vilja öppna dörren för att riksdagen (där politikerna i stor majoritet självklart är för euron) ska fatta beslut över huvudet på svenska folket. Det skulle vara ett allvarligt hot mot tilliten till våra folkvalda, en urgröpning av demokratin.  

Tysk-fransk maktbalans

Det finns en besatthet hos alla euroanhängare att tala om det mycket stora inflytande Sverige skulle få om vi satt med runt eurobordet. Men vårt inflytande blir som sagt aldrig större än vår procentuella röststyrka (det blev större med bundsförvanten UK) utan anhängarna som också lett till uteblivna leveranser talar i egen eller den övriga elitens intresse, inte svensk ekonomis eller svenska folkets intresse. Vi får aldrig glömma att EMU var det pris som den tyska återföreningen kostade. Ingen ansåg att det skulle vara till stor ekonomisk nytta för deltagarna utan ett pris som måste betalas för att balansera maktpositionerna mellan framför allt Tyskland och Frankrike. Vi bör inte heller glömma hur stark den svenska opinionen är – 63,5 procent vill inte ha euron.

Ökande skulder och underskott

Så låt oss lämna dessa euroförespråkare utan sakliga argument i en fråga som är så fundamental för landets ekonomiska framtid och svenska folkets välstånd och i stället analysera läget. Euroländerna har sedan 2008 dragit på sig ökade skulder. Vi talat om € 4,6 biljoner varav 75 procent har skapats genom köp av statsobligationer, en modern digital väg att sätta igång sedelpressarna. Denna ständigt ökande skuldbörda efter varje ny kris - 2008, 2015, 2020 - kommer vid varje framtida kris fortsätta att öka. Det är svårt att tro att detta inte så småningom leder till en keynesiansk efterfrågeinflation av enorm omfattning.

Det regelverk som sattes upp i Maastrichtavtalet när euron introducerades, är totalt överspelat. Stabilitets- och tillväxtpaktens krav på max 3 procent budgetunderskott är bortblåst:  Frankrike och Italien har runt 9 procent, och Spanien 11 procent. De enda länder som klarar kravet är Danmark 1 procent. Inga sanktioner har utkrävts. Och hur ser det andra kravet ut, att statsskulden inte får överskrida 60 procent av BNP? Euroländerna tillsammans har en genomsnittlig skuldkvot på 100 procent. Värstingarna är Grekland på över 200 procent och Italien på drygt 150 procent. Hade inte Grekland fått skuldavskrivning 2012 hade de nu legat på runt 250 procent. Man kan naturligtvis hävda att med så extremt låga räntor som vi nu har kan det vara klokt att låna och att gränserna var tokigt satta men låneincitamentet har runnit över alla rimliga bräddar och sanningen är att det inte finns något regelverk överhuvudtaget.

Låneskulderna skulle enligt Maastrichtavtalet vara nationella men kommissionen har tagit ett nytt och farligt steg genom att låna upp € 750 miljarder under pandemins täckmantel för att rädda euron. Därtill finns beslut på ytterligare € 540 miljarder, totalt € 1,3 biljoner. Och här är Sverige med och betalar! Dessa skulder syns inte i de nationella räkenskaperna för de ligger i ECB men bakom står nationalstaterna.

Ökad inflation

Inflationen har redan börjat spöka igen och har från slutet av 2020 till slutet av 2021 uppgått till strax under 5 procent i euroland med en spridning från Maltas 2,3 procent till Litauens 9,3 procent (Eurostat, november 2021). Det är långt ifrån målsättningen på 2 procent som nu av ECB uttrycks som ”ett symmetriskt inflationsmål på 2 procent”. Därtill kan läggas risken för stagflation på grund av pandemin som också lett till uteblivna leveranser, som för Tysklands del beräknas uppgå till € 40 miljarder (ifo: Institute for Economic Research). Varuleveranserna med nödvändiga insatsvaror från Kina ligger kvar i överlastade hamnar där fartyg inte ens kommer in för alla containerfartyg som väntar på att få avgå mot Europa.

Inflationens ökningstakt det senaste året mätt i producentpriser har rakat i höjden.  Spanien ligger på 32 procent, Tyskland på 17,5 procent och Frankrike på 15 procent (Hans-Werner Sinns julföreläsning, ifo, 21-12-13, siffrorna är från oktober 2021). Det är inte en klok ekonomisk politik att stimulera ekonomin med enorma lånepaket samtidigt som världen har problem med att leverera viktiga insatsvaror som halvledare och mycket annat men det är just den ekonomiska politik som ECB bedriver. De stora prisökningar som nu förväntas i Tyskland är till och med högre än vid återföreningen och till detta kommer förväntade högre löner. Utvecklingen i Tyskland påverkar starkt hela euroland.

Inget solidariskt med euron

Våra ekonomier inom EU är redan väldigt sammanflätade men just därför bör vi se till att behålla handlingsutrymme och inte träda in i euroklubben och sakta dras ned mot Italiens och Greklands nivåer. Det finns inget solidariskt i att delta i en valutaregim som riskerar dra på sig inflation som inte ECB kan bromsa, kanske stagflation och har ett växande skuldberg. Våra politikers främsta uppgift är att se till att det går bra för Sverige, det räcker gott som uppgift.

Eva Nisser
Styrelseledamot i Forum för EU-debatt