Debatt: Debatt: Putins säkerhetspolitiska kris: Ett självförvållat dilemma

Vad vill eller ville Vladimir Putin egentligen åstadkomma med den säkerhetspolitiska kris han på egen hand lyckats skapa under de senaste månaderna? 

Det finns flera tänkbara beslutskalkyler som kan ha legat till grund för hans agerande och ingen utom möjligen personer i Putins allra närmaste krets kan säkert veta vilken av dem som faktiskt varit vägledande. 

Men ett intressant faktum är att händelseutvecklingen så här långt i samtliga fall vittnar om att han missbedömt förutsättningarna och därför försatt sig i en för honom själv ofördelaktig situation.

En första förklaring – ett militärt angrepp väntar

En första möjlighet är att Putin hela tiden haft och fortfarande har för avsikt att genom ett militärt angrepp utvidga den ockupation av Ukraina som Ryssland påbörjade med sin invasion av Krim och Donbasområdet 2014. Hans krav på att NATO skall slå till reträtt ifråga om medlemsrekrytering och truppstationering skulle i så fall främst tjäna syftet att, efter att kraven tillbakavisats, ge honom ett svepskäl för att utvidga sin ockupation av ukrainskt territorium.

Ett bokstavligen iögonenfallande drag hos den ryska truppsammandragningen vid Ukrainas gränser är emellertid att den skett i helt öppen dager, av allt att döma utan några som helst försök att dölja de militära styrkornas omfattning, beskaffenhet, utrustning, aktivitet eller placering.

Ett lika iögonenfallande drag är att den också pågått under mycket lång tid. Den inleddes i själva verket redan för snart ett år sedan för att sedan trappas upp ytterligare från oktober 2021 och framåt.

Ingen av dessa omständigheter har märkligt nog fått den uppmärksamhet de analytiskt sett förtjänar. För den som vill genomföra ett militärt angrepp är de självfallet allt annat än normala, och än mindre optimala, eftersom de ger angriparen avsevärt sämre förutsättningar att lyckas. Istället för att tas med överraskning har Ukraina nu haft möjlighet att i god tid mobilisera och disponera sitt försvar på bästa sätt och därtill förstärka det genom såväl egna ansträngningar som hjälp utifrån.

Den lika utdragna som uppenbara mobiliseringen av de ryska styrkorna vid gränsen har med all sannolikhet också bidragit till en förstärkt försvarsvilja hos den ukrainska befolkningen. Därtill är det svepskäl för ett militärt angrepp som Putins krav på NATO skulle kunna vara avsett att ge honom något han självfallet kunnat få även om den militära uppladdningen skett snabbt och så långt möjligt dolt. Om hans avsikt är och var att utvidga sin ockupation av Ukraina har han således gjort det onödigt svårt för sig.

En andra förklaring – pressa Nato

En andra möjlighet är att Putin faktiskt trodde sig kunna driva igenom åtminstone vissa av de krav på NATO som han framställde i början av december. Det ryska vapenskramlet vid Ukrainas gränser skulle i det scenariot främst vara ett försök att lägga tyngd bakom orden med ett outtalat hot: ”Om ni inte ger efter står vi redo att invadera.”

Men med all sannolikhet hade hotet inte tagits på mindre allvar om det bara framförts verbalt i mer eller mindre förtäckta ordalag om att tvingas ta saken i egna händer om kraven inte tillmötesgicks. Och ingen västlig bedömare torde vara förvånad över att Putin, trots det hot han målat upp, i allt väsentligt fått ett blankt nej till svar. Om han själv trodde motsatsen vittnar det om en total felbedömning från rysk sida.

Möjligen skulle en sådan felbedömning kunna förklaras av det socialpsykologiska fenomen som kallas grupptänkande. Teorin om grupptänkande, ursprungligen formulerad av psykologen Irving Janis 1972, pekar på hur en liten, sammansvetsad och sluten grupp av beslutsfattare under stress kan komma att överskatta sin egen förmåga och undvika försök att ifrågasätta sitt eget agerande. Teorin har framförts som ett sätt att förklara misslyckat beslutsfattande i historiskt betydelsefulla krissituationer exempelvis den bristande amerikanska beredskapen vid det japanska angreppet på Pearl Harbor 1941 och de otillräckliga förutsättningarna för framgång vid den USA-stödda Grisbuktsinvasionen 1961 i syfte att störta Fidel Castro.

Ett tredje scenario – ökad respekt för Putin
 
En tredje och sista möjlighet är att Putin bara sökte en möjlighet att få det internationella strålkastarljuset riktat mot sig och därvid framstå som respekterad, om inte i kraft av att vara älskad eller beundrad så dock fruktad. Om det var hans främsta föresats har han onekligen lyckats. Tyvärr finns i det avseendet inget säkert motmedel mot en autokrat med de maktresurser Putin besitter.

Han har dock i så fall samtidigt försatt sig i en situation som han får svårt att ta sig ur utan att förlora ansiktet. Vilka fjädrar tror han sig kunna sätta i hatten när föreställningen är över och strålkastarljuset försvagas? De erbjudanden om samtal om vapenkontroll och förtroendeskapande åtgärder som han hittills fått är knappast tillräckliga för att Putin med trovärdighet skall kunna utropa sig som segrare, särskilt som han med all säkerhet kunna få sådana samtal till stånd utan någon militär uppladdning eller krav på NATO-reträtt från östra Europa.

Visserligen kan säkerhetsläget vid Rysslands västgräns tyvärr tänkas förbli spänt under lång tid framöver. Men det stora mått av uppvaktning och uppmärksamhet Putin fått under de senaste månaderna är ändå inget han kan räkna med att upprätthålla utan att lägga ytterligare ved på en brasa som kan bli honom övermäktig.

Oavsett vilka avsikter han ursprungligen haft har Putin således av allt att döma gjort missbedömningar som bundit ris åt hans egen rygg. Tyvärr är detta självförvållade dilemma allt annat än en garanti för en lycklig upplösning av krisen. Tvärtom kan det öka risken för mer eller mindre desperata åtgärder från Putins sida, till skada för honom själv men också omvärlden.

Anders Westholm
Professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet