Gästkrönika: Därför bör SD inte företräda Sverige i EU

I varje valrörelse uppstår ett ögonblick som påminner mig om Europafrågornas frånvaro. I mitt bakhuvud brukar insikten surra lite lågmält. Därefter sker något som gör att skylten ”Men EU då” börjar blinka febrilt i min hjärna.

I år infann sig påminnelsen när en blå buss med texten ”Ny energi för Sverige” åkte till Forsmarks kärnkraftverk. Medan den fyra dagar långa kampanjturnén – med torgmöten i sju städer, frukost för pressen och ett town hall-möte – fick liberaler att bråka om huruvida en turné under en valkampanj är en kampanjturné, började jag tänka på Bryssel.

Nu satt politiker från M, KD, L och SD tillsammans i en buss. Nästa gång sitter de i ett flygplan på väg till ministerrådsmöten i Bryssel, ropade min hjärna.

Visst, du har rätt att ifrågasätta om SD-ministrar kommer att landa på Zaventem redan till hösten. Och jag har rätt att framhålla att SD nu är signifikant större än M i mätningarna; att Ulf Kristersson lovade förintelseöverlevanden Hédi Fried att aldrig, aldrig, aldrig ha något samröre SD; att Ebba Busch har öppnat för SD i regeringen ”på sikt” vilket kan betyda vad som helst; samt att Johan Pehrson slår fast att Åkesson kan lita på liberalerna.

Som John F. Kennedy sa i sitt installationstal: ”Den som försöker rida på tigerns rygg hamnar lätt i dess mage”. Men kanske undrar du mer specifikt varför jag inte vill att vårt land ska representeras av SD i EU:s ministerråd? Låt mig anföra tre argument.

Mer demokrati och mer samarbete

Jag tror att ett fördjupat europeiskt samarbete är en nödvändighet för freden, jobben och välståndet i vår del av världen. Det kräver mer demokrati och mer samarbete. Men SD:s principprogram slår fast att ”folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk”. Det alltmer integrerade Europa ska alltså ersättas med ett folkstyre där vi har en stat per folk. Det är en önskan med rötter i Europas mörkaste kapitel, som i vår svenska valrörelse åker förbi som blåsippor draperade på en tunnelbanevagn mot Kabul.

Inte arbetarens vän

För det andra ska vi använda EU-samarbetet till att förbättra tryggheten för Europas löntagare – och SD är inte arbetarens vän. SD ville inte att EU:s globaliseringsfond ska ge stöd till uppsagda löntagare i Sverige. I kampen för att stärka arbetarnas rättigheter inom transportbranschen röstade SD nej. De röstade till och med emot regler som skulle skydda arbetstagare från cancerframkallande ämnen på jobbet.

Hinder för bättre miljö och klimat

För det tredje: Det finns inga jobb på en död planet. Men om olyckan är framme kan Sveriges internationella klimatarbete drivas av en regering där det största partiet har ägnat sin tid i Europaparlamentet åt att säga nej till minskade utsläpp av växthusgaser; nej till att minska utsläppen från lastbilar; nej till att minska utsläppen från personbilar; nej till satsningar på klimatforskning; nej till minskat matsvinn; nej till att förbjuda hormonstörande ämnen i vatten; nej till satsningar på biologisk mångfald.

Det vore önskvärt med en valrörelse som i viss utsträckning handlar om hur partierna ser på EU:s framtid. I avsaknad därav måste vi ställa oss frågan: Vilken politik kommer Sverige att driva i EU om Sverigedemokraterna landar med ministerportföljer på Bryssels flygplats?

Eric Sundström
Gästkrönikör
Utredare på LO