Gästkrönika: Nya tankar om EU, marknaden och medborgaren

Under en utbildning i ledarskap, inledde Leif Denti Universitetslektor från Göteborg, med en historia om hatthyllor.

Den gick ungefär så här:

”Det fanns en tid i vårt land när nästan alla människor använde hatt. Vid den här tiden bodde man trångt och kliet av huvudlöss var en erfarenhet som de flesta kunde relatera till. För att undvika att löss spreds inomhus kom någon på idéen att lämna alla hattar på en hylla i hallen, hatthyllan var född! Allt sedan den tiden har vi haft hatthyllor och ordet såväl som möbeln lever kvar i vårt språk trots att varken hattar eller löss är lika vanliga.”

Vi har byggt en av världens finaste välfärdsmodeller i Sverige och Norden, med relativt höga ersättningsnivåer som omfattat breda grupper av medborgare. De olika systemen täcker upp inkomstbortfall vid arbetslöshet, sjukdom eller ålderdom. Människor har rättigheter som inte enbart är kopplat till deras marknadsvärde och guldkanten ligger i våra kollektivavtal. Vår modell av förmåner har fungerat både omfördelande mellan olika grupper och mellan olika skeenden i människors liv.

När vi i Sverige tänker välfärd handlar det ofta om offentliga tjänster och köpkraft. Varken i Sverige eller EU har vi lyckats lyfta en diskussion om relationen mellan människan som medborgare och människan som vara och hur perspektivet på välfärd förändras beroende på vilken väg man väljer.

Den sociala pelaren är ett dokument för sociala rättigheter i EU. Den omfattar tre kategorier: lika möjligheter och tillgång till arbetsmarknaden, rättvisa arbetsvillkor samt social trygghet och social integration. Utifrån ett svenskt fackligt perspektiv är det en självklarhet att stora delar av pelarens innehåll hanteras av arbetsmarknadens parter och att resten löses i sociallagstiftning på nationell nivå, allt enligt vår svenska modell. I majoriteten av EU:s länder har man andra sätt. Därför krävs det att vi alla är kapabla att tänka tanken att även andra länders lösningar kan ha sina poänger.

När vi missionerar vår supereffektiva partsmodell missar vi ofta att beskriva vad som händer när staten i mindre grad garanterar välfärd. När medborgaren blir beroende av att på egen hand försäkra sina sociala rättigheter leder det till onödiga klyftor och slitningar i samhället och allt större grupper ställs utan tillräckligt skydd. Hur ska fackföreningsrörelsen kunna vara med och laga de brister som finns i de olika systemen i Europa, om vi alltid i första hand vill skydda vår egen modell, våra egna medlemmar och dessutom har liten förmåga att tänka nytt?

I Sverige har vi sedan slutet av 80-talet konstruerat en marknad för produktionen av välfärdstjänster. Genom olika ”pengsystem” sätts ett ekonomiskt värde på arbete som utförarföretag får konkurrera om genom att man i upphandlingar bjuder under varandra. Lite som gamla tiders barnauktioner. Risken är att fokus då förflyttas från behov till efterfrågan eller lönsamhet och det fackliga löftet att inte konkurrera med lägre löner har sats ur spel liksom rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, hälsa, arbete och utbildning för alla.

Den vars arbete värderas högt har själv möjligheten att skaffa sig och sin familj skydd mot utsatthet. Det skapas en gräddfil med förmånliga privata försäkringar mot sjukdom, arbetslöshet och ålderdom medan skyddet för medborgare med lägre värde på arbetsmarknaden urholkas ytterligare.

Enligt statistikbyrån Eurostat ökar gruppen heltidsarbetande fattiga. Samma källa visar att gruppen människor som riskerar att hamna i fattigdom under 2019 var den högsta som uppmätts i Sverige. I EU lever över 90 miljoner personer i fattigdom. Så principerna i den sociala pelaren har verkligen ett jobb att göra, om vi vill hålla ihop vårt land och vårt EU.

Allt det här påverkar styrkan i alla europeiska arbetsmarknadsmodeller negativt, även vår svenska modell. Genom små avkall anpassar vi oss långsamt till de europeiska system som ger det billigaste skyddet för de mest sårbara medborgarna. Vi gör det som en eftergift för att försvara vår egen partsmodell och våra medlemmar.

De fackliga slagorden ”the middle class is union made”, riskerar att betyda att facken bara företräder de som redan åtnjuter välfärdens rättigheter.

När fackliga företrädare konstaterar att människor som inte är organiserade är ointresserade har vi missat vårt uppdrag. Det är vi i fackföreningsrörelsen som inte lyckas presentera idéer om lösningar som de här människorna tror på.

Vi kan inte låta vår rädsla för att förlora i inflytande, göra oss till en av vår tids hatthyllor.  

Tänk er istället att fackföreningsrörelsen i Sverige och Europa ser förbi idén om regelbunden arbetsinkomst som förutsättning för social välfärd, organiserar även de som inte har ett jobb att gå till varje dag och blir initiativtagare till nya sociala reformer och system. Ett fack som finns både på gatan och vid förhandlingsbordet, en tuff pådrivare som tvingar näringslivet att bli en del av lösningen på hållbarhetsutmaningen.

Tänk er att det är fackförbunden som kanaliserar den kraft som finns hos människor både i Sverige och EU och blir chefsarkitekten för en ny grön hållbar välfärd i hela Europa.  Hatten av för det!

Karin Brunzell
Gästkrönikör
Internationell sekreterare 
Fackförbundet ST 
Wise spokesperson i NEA-kommittén och arbetstagarsidan i den statliga sektorsdialogen