Bakgrund
Euron är gemensamt myntslag för 20 EU-länder men även sex andra länder använder valutan. Euron infördes som elektronisk valuta 1999 i elva EU-länder och som mynt och sedlar i januari 2002. 

Det ekonomiska och monetära samarbetet EMU (Ekonomiska och monetära unionen) innebär att alla medlemsländer har en gemensam valuta och penningpolitik. Syftet är att EMU tillsammans med den inre marknaden ska skapa tillväxt och sysselsättning.

Alla EU-länder ingår i EMU men för att få delta i eurosamarbetet måste medlemsländerna uppfylla fyra ekonomiska krav: stabila statsfinanser, låg inflation, växelkursstabilitet och sunda offentliga finanser.

Flera av de nyare medlemsländerna efter 2004 uppfyller ännu inte villkoren som krävs för att få delta i eurosamarbetet. 

Bland de gamla EU-länderna är det bara Sverige och Danmark som ännu inte har infört euron. Danmark har förhandlat fram lagliga undantag som innebär att de kan stå utanför euroområdet.

Sverige har inget juridiskt undantag men tackade nej till euron efter att en folkomröstning 2003 tydligt avvisade ett valutabyte. Det har i praktiken accepterats av övriga EU-länder som ett informellt "politiskt undantag". 

Finanskrisen visade brister
Efter att finanskrisen hösten 2008 spritt sig till Europa upptäcktes många brister i valutasamarbetet. Den övergripande insikten var att det är svårt att ha en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik. Euroländerna och EU-kommissionen tog därför fram en rad förslag som syftade till att fördjupa samarbetet, öka stabiliteten på finansmarknaden och försvåra att bryta mot euroreglerna. Det sistnämnda var något som praktiskt taget alla euroländer gjort efter att Frankrike och Tyskland bröt mot dem bara ett par år efter att euron införts som valuta.

De nya regelverken fick namn som sexpacket, tvåpacket, finanspakten och europluspakten.

Europlaner för framtiden
Inför EU-toppmötet i december 2012 lade EU-kommissionens dåvarande ordförande José Manuel Barroso, i samarbete med Europeiska centralbankschefen Mario Draghi, eurogruppens Jean-Claude Juncker och Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy fram långtgående förslag och en rapport på hur eurosamarbetet i framtiden ska kunna fördjupas ytterligare. Det innehöll bland annat förslag på att införa en separat budget för euroländerna, ett finansdepartement och gemensamma statsobligationer.

De visionära europlanerna fick dock till stora delar stryka på foten när EU-ländernas stats- och regeringschefer utvärderade dem på decembertoppmötet i Bryssel 2012.

En ny version av rapporten lades fram av de fyra ordförandenas efterträdare tillsammans med EU-parlamentets talman Martin Schulz i mitten av 2015. De fem ledarna målade upp en tidsplan som sträcker sig fram till 2025 med förslag på allt från att fördjupa redan befintlig lagstiftning till att inrätta ett gemensamt finansdepartement för euroländerna.

Deras förslag delades upp i tre steg. Det första handlade om att använda redan existerande verktyg och regelverk för att stärka konkurrenskraften och öka euroländernas ekonomiska samordning.

Arbetet med steg två inleddes i mitten av 2017 och kräver mer långtgående reformer och att nya bindande regler skapas för euroländernas ekonomier.

I det tredje och sista steget, som ska vara genomfört senast 2025, vill de fem ledarna att ”en verklig ekonomisk union” är på plats. Till det föreslås bland annat ett finansdepartement för euroområdet och att ordföranden för eurogruppen ska få sitt uppdrag på heltid.